tisdag 30 september 2008

Britt-slarv IGEN!

Jag är så glad att jag är svensk! Det låter oerhört patriotiskt, och klingar nästan lite svennedemokratiskt nationalistiskt. Usch! Men, så är det inte alls.

Jag är helt enkelt glad att jag är svensk och inte britt. För, de brittiska myndigheterna är minst sagt slarviga. Sedan tidigare är det allmänt bekant att personuppgifter flera gånger hamnat på avvägar, och idag får vi krydda på det brittiska informationsmoset.

En
spionkamera från MI6 - Storbritanniens säkerhetspolis har... sålts på E-bay. £17 fick köparen betala för robotfoton och information om datasystemet brittiska SÄPO använder sig av. Sådant får bara inte hända!

Inte korkat nog

Att först snatta, sedan äta upp stöldgodset då man ertappas i affären är dumt, minst sagt. Att dessutom försöka fly från polisen genom en skräplucka är riktigt korkat. Men, tyvärr inte korkat nog för att komma i åtanke för ett Nobelpris i dumhet. Jag beklagar.

Babianskalle sökes

Visst finns det gånger man skulle vilja ha en vodoodocka och sticka lite nålar i. Vem dockan skulle föreställa varierar emellertid allt efter tycke och dagsform.

Voodoopräster i Togo rapporterar om alltfler turistbesök från västerlänningar, besök varunder konkreta tips på hämndbesvärjelser blir vanligare och vanligare. Jag är bara lite bekymrad över var man får tag på ingredienserna när man kommer åter till hemlandet och ska utföra dessa ritualer.

Var kan man köpa några matskedar hönsblod, eller skaffa tre lejonhår, en babianskalle och lite antilopspillning? Jag lovar att dessa produkter inte ingår i någon större affärskedjas ordinarie sortiment...


OBS! Ny MVU presenteras idag!

Den senaste i den långa raden MVU (Mycket Viktiga Undersökningar) presenteras i dag. Denna MVU drar paralleller mellan porrsurfande och depression/ångest hos välutbildade män. Jag tror emellertid att denna MVU genom att påstå detta faktiskt angriper problemet från fel håll.


Jag är tämligen övertygad om att internetsex inte är den största sjukdomsframkallaren, utan snarare det att de välutbildade männen aldrig haft tid att dejta och skaffa kvinnligt sällskap. Och, när studierna är avklarade märker de att de inte har en susning om hur man bäst bär sig åt för att få sig ett ligg eller skapa en längre relation med en kvinna. I stället tar de sin tillflykt till nätsex - för där ställs inga krav på social kompetens.


Men, att säga att nätsex orsakar ångestproblematiken är, enligt min åsikt, fel. Det är i stället den utväg man söker då kontakter i det verkliga livet inte funkar.

Smakförhöjare

Mums! En liten gråsugga i köttgrytan förhöjer verkligen smaken.

Åtminstone skulle man kunna tolka Livsmedelsverkets beslut att låta Elisedals Chark, även känt som Markos Chark, fortsätta producera livsmedel under tiden att man överklagar verkets äskande om att dra in företagets licens att tillverka livsmedel på det viset. För, risken att bli sjuk av snusket hos företaget är enligt Livsmedelsverket enbart förhöjd, och inte så allvarlig att man belägger företaget med försäljningsstopp med omedelbar verkan, trots att det är vad man anser borde bli den permanenta effekten av Malmö-företagets synnerligt bristande hygien.


Jag förstår inte. Om problemet med hygienen är så alarmerande att Livsmedelsverket faktiskt vill belägga företaget med ett förbud att tillverka livsmedel, borde man då inte vinnlägga sig om att snarast få bort aktören från marknaden? För mig ter det sig obegripligt och högst klandervärt att faktiskt ge snuskföretaget rätt att fortsätta verka.

Jag hoppas på en total konsumentbojkott! För, ingen får väl lust att äta dessa charkprodukter efter att ha sett bilderna i dagens Aftonbladet? Blä!

Pröva och se!

Att debattera huruvida det ska finnas både Herr och Fru Gårman-skyltar förefaller mig fullständigt ointressant.

Sätt upp skyltarna - jag lovar att kvinnor kommer att fortsätta stanna vid övergångsstället, även om skylten har en manlig symbol - och jag vågar påstå att män kommer att fatta innebörden av en Fru Gårman-skylt och stanna vid den också. Debatten borde alltså vara helt överflödig.

Tittar inte ens på skylten...

Ut och byt i de kommuner där skyltarna redan efterfrågats om ni är tveksamma, och följ upp monteringen genom att titta på antalet lagöverträdelser efter en sexmånadersperiod. Om ertappade rödfrugångare är fler än antalet rödgubbegångare kan man dra slutsatsen att skylten är kass. Är resultatet emellertid likartat oavsett vilket kön figuren på skylten har, vilket jag är övertygad att det kommer att visa sig vara, fungerar skylten och kan införas generellt. Lätt som en plätt!

Ödets ironi

Aftonbladet skriver idag om den enda fördel jag har upptäckt med att vara "värdelös sjukersatt"; och det är att jag till fullo kan följa min inre klocka.

I en tillvaro där det ställs få krav på att aktiviteter ska utföras vid bestämda tider finns det ingen anledning för mig att plåga mig själv och kroppen genom att försöka bibehålla en dygnsrytm jag inte trivs med. Jag har accepterat och har äntligen möjlighet att leva likt den nattmänniska jag är, och alltid har varit. Och det bara tack vare att jag är väldigt, väldigt sjuk.

Jag antar att det kallas ödets ironi...

Kärlek och kättja

Kanal 5 har lyckats igen. De skapade stor uppståndelse kring sin nya såpa Färjan redan innan den började sändas.

Denna gång var det oroliga resenärer som tagit ett eller annat snedsteg på fyllan under de resor då soptippstv-kanalens kameror var ombord som opponerade sig emot och vädjade till Kanal Skräp att sända eller inte sända vissa filmsekvenser.

Många kommentarer till artikeln går ut på att 5:an nu kommer att ödelägga massor av förhållanden, då den hemmavarande partnern får reda på "sanningen" ifrån resan. Och, så kanske det är. Men, i de fall förhållanden spricker p.g.a. något den ene gjort under en resa är jag säker på att förhållandet förr eller senare hade spruckit ändå - med eller utan Kanal Skräps hjälp.

Kättja och kärlek är inte samma sak. Kättja kan man gripas av, och falla för gång på gång på gång, och med nya människor varje gång, utan att för den sakens skull riskera kärleken till den person man valt att dela livet med.

Kejsarens nya kläder

Aftonbladet fortsätter att ta sitt ansvar för att utbilda oss vanliga dödliga till husbehovsläkare. Idag ska vi, alla föräldrar, bli beteendeterapeuter. Fantastiskt!

I stället för att ta studielån och gå en urlång läkarutbildning räcker det om vi lägger en tia på att köpa kvällstidningen ibland. Strålande! Läsaren lockas nämligen med en rubrik som talar om att KBT (kognitiv beteendeterapi) kan hjälpa oss ifrån tjat och gnäll i samband med mat, läggning och godis. Det vore ju verkligen en välgärning om kvällstidningarna kunde hjälpa till - i stället presenterar man de gamla vanliga tipsen, men denna gång kallas de för KBT. Kejsarens nya kläder, helt enkelt.

Annars tror jag att man i Polen vore mer än tacksam för om Sverige kunde utbilda fler läkare (på vilket sätt som helst), så att de polska läkarna stannar i Polen där de behövs mer än väl.

Saga eller sanning spelar ingen roll

Huruvida Phoenix, NASA:s rymdfarkost verkligen har landat på Mars eller inte råder det skilda meningar om på nätet. Många menar att det bara är ytterligare ett försök att vilseleda allmänheten på samma sätt som vissa påstår att månlandningen 1969 var en bluff.


Jag tvivlar på att någon utanför den absolut innersta kretsen av vetenskapsmän, ingenjörer och i månfallet astronauter, med säkerhet kommer att få visshet om vilket. Men, det spelar mindre roll tycker jag.

Jag tycker att tanken på att kunna åka till en annan planet är så (nu känns alla ord för futtiga och små) fantastisk! Och, jag kan inte sluta tänka på vad det skulle kunna betyda om NASA:s senaste påstådda fynd faktiskt är sant - att det snöar på Mars.

Saga eller sanning spelar ingen roll. Jag vill höra mer om snön på Mars!

Ett jobbigt steg

Att det är jobbigt att ta steget från en anonym tillvaro till att ständigt stå i rampljuset har Duffy nu fått erfara. Hon uppger själv att hon är på gränsen till ett nervöst sammanbrott. Det hoppas jag att hon slipper - men kanske borde hon försöka förmå skivbolaget att släppa lite av på pressen på henne. Här är i alla fall den låt jag tycker är bäst på hennes skiva, en skiva som för övrigt håller hyfsad klass rakt igenom.

Idol - nu viktigare än någonsin!

Underhållningsprogram på tv, som Idol, spelar nu en större roll än på länge. Efter att hela dagen ha fyllts av mer och mer oroande nyheter om den fullständiga kollaps av världsekonomin som nu förefaller komma närmare med stormsteg för varje sekund är det skönt att kunna rensa tankarna med något helt annat. För, att Mats Odells ord i Aktuellt lugnade någon tror jag inte ett ögonblick på.

Ingen människa, som vill bevara något av sinnesro klarar av att ta in alla nyheter om bankkollapser och störtrasande börser i än det ena, än det andra landet. För, antingen vi vill eller inte kommer denna ekonomiska härdsmälta att drabba oss alla - visserligen i större eller mindre utsträckning - men ingen kommer att gå opåverkad ur den. Alla vi som redan lever nära, på eller strax under existensminimum kommer att prövas än hårdare.

Den som har en hyfsad lön kan kanske omfördela sina pengar på ett sätt som gör att vardagen kan se likadan ut i stort sett, men har man inga marginaler är situationen en helt annan. Precis som det skrivs i en debattartikel i Aftonbladet, kan valet stå mellan att betala en räkning och att äta. Och, som sagt, värre kommer det att bli.

Dessa framtidsutsikter ger mig ont i magen, huvudvärk och en känsla av att sitta i en rävsax. I kombination med att regeringen framgångsrikt har gjort oss långtidssjuka till en grupp ständigt ifrågasatta, fattiga medborgare känns det näst intill hopplöst. Och, det värsta är att man som enskild inte kan göra ett enda dugg för att förändra varken det ekonomiska världsläget, privatekonomin, eller regeringens sanslösa förföljelse- och skuldbeläggandepolitik, åtminstone inte så länge kampen sker på egen hand.

Dagens Nobelpris i dumhet

Dagens Nobelpris i dumhet går till något som egentligen är några dagar gammalt - tror jag i alla fall...

Det går nämligen till den kinesiska nyhetsbyrån Xinhua, som rapporterade om konversationer som ägt rum mellan thaikonauterna i kretslopp runt jorden och markpersonal redan innan raketen lyft! Återigen visar sig den kinesiska median inte vara den mest pålitliga, precis som det flera gånger uppdagades under OS härförleden.

Det är ett fantastiskt steg för Kina att skicka människor till rymden, men det motarbetas något av att media rapporterar om thaikonauternas erfarenheter redan innan de själva upplevt dem. Eller har vetenskapen i Kina lyckats ta det ett steg längre, och lyckats teleportera thaikonauter? I så fall är de värda ett riktigt Nobelpris.

"Skor" för dumhuvuden

Jag trodde först jag såg fel, när jag kastade ett öga på Victoria Beckhams skor. Men, då jag tittade igen var jag tvungen att erkänna att min första titt faktiskt var korrekt. Skorna hade verkligen inga klackar, trots en rejäl platåsula under den främre delen.

Skorna, och skorna, förresten. Det är fel att kalla dem skor. För mig föreföll det snarare vara en lårhög skapelse i gummi, eller möjligen lack. Vilket material det än var är det ändå en fullständigt vettlös skapelse.

Högklackade skor med klack är tillräckligt farliga för fötter och rygg - en högklackad sko utan klack kan man misstänka att en privatpraktiserande ortoped deltagit i lanseringen av. Självklart inte av estetiska skäl, för något fulare får man leta efter (om det än finns), utan av ekonomiska orsaker.

Ju fler hjärndöda trendslavar i kvinnokläder som faller för denna fullständigt idiotiska modefluga, desto bättre är det, inte minst för ortopedens bankkonto. När modebimbon svassat runt i dessa ett tag, och inser att värken i fötter, ben, knän, höfter och rygg förmodligen är kronisk söker hon läkarhjälp - självklart hos denne ortoped, och voilà, en kassako är född.

Varför är förresten så många kvinnor så lättlurade? Så fort något blir i ropet grips de av akut habegär, och tänker inte efter ens en minut innan de rusar sta till affären och köper det senaste - för alla vet ju att nya plagg, antingen man behöver och tycker om dem eller inte automatiskt gör dig till en bättre människa. I "gamla" kläder (läs förra säsongens) blir man aldrig en lycklig människa. Det är så synd om alla dessa tjejer och kvinnor som tror att trendiga plagg, av vilken typ det än må vara, ska göra dem till lyckligare, mer populära och fullödiga människor. Det funkar inte. Konsumtion kan aldrig ersätta självsäkerhet, lycka, intelligens, hälsa eller självförtroende.

För den som inte redan har förstått det vet jag ingenting om någon ortoped faktiskt har medverkat i tillblivelsen av denna produkt, avsedd för omåttligt korkade kvinnor, utan jag skriver bara hypotetiskt. Men, medge att resonemanget håller.

Om jag ska satsa på vilka svenska dumhuvuden som blir först att visa sig i dessa absurda fotbeklädnader sätter jag en femma på Regina Lund, en på Carolina Gylling, och den sista på Blondinbella. Vilka tror du?

Silikon - nu också för män!

Låt se hur länge det dröjer innan tekniken att operera in falska biceps, gjorda av silikon når sådan spridning som bröstimplantaten gjort. Och, dessutom kan jag inte låta bli att undra hur länge det dröjer före man hittar en garanterat läckagefri emballering till silikonet, nu när även män tillhör den potentiella kundkretsen. Hur som helst är det en lika löjeväckande trend som den att, enbart av utseendeskäl (ofta kopplade till Den Viktiga Karriären), låta förstora sin byst.

Uppdaterat oskick

Bröderna Schulmans popularitet har gått mig alldeles förbi. Inget jag har varken sett eller hört har heller givit mig någon större lust att forska vidare i fenomenet.

När jag idag i Metro kan läsa att en av bröderna skickat ekivoka mail i Janne Josefssons namn kan jag bara ta det som en bekräftelse på att min instinkt att undvika bröderna var korrekt från början.

Jag gillade inte busringningar av Hassan-snitt, och busmail av Schulman-typ är bara en uppdatering av oskicket. Väx upp, och ta ansvar för det ni gör, om ni är så övertygade om att det är kul. Strunta helt i att göra det annars. Barnsligheter!

lördag 27 september 2008

Vanligt, eller osedvanlig otur?

För mig som inte tycker om kaviar låter kaviar med banansmak rent vämjeligt äckligt. Att jag sedan inte heller tycker om frukt i mat gör inte saken bättre. Två fel av två möjliga. Jag kan inte förstå hur den tänkte som uppfann denna randiga produkt. Men, ett som är säkert är att han borde uppsöka en läkare för att få undersökt sina smaklökar - någonstans har det gått väldigt fel!

Hallonsmakande rosa popcorn låter inte bättre det. Likaledes ratar jag per automatik den i USA nyligen lanserade juicen med smak av, håll i dig nu...

...ansjovis!

Jag försöker hålla min tunga i styr för att inte besudla hela inlägget med diaboliska, och högst köttsliga eder över den ansvarige för sådana osmakliga livsmedel. Vad är det för fel på lite vanlig Brämhults Juice - utan fisksmak?

En del av de andra, främst dryckerna minns jag med saknad. Vanilla Coke är en. I min mun var det utan konkurrens den genom tiderna godaste colan som lanserats. Dottern i familjen lider av en kronisk, lätt nostalgisk förtjusning i Cherry Coke, som även den är svår att få tag på. Den bättre hälften däremot är immun mot läskeblasksnostalgi (mer än som ett inslag i den barndomsarkeologi vi ibland hänfaller åt). Å andra sidan är han den ende jag någonsin träffat som både har ätit vinägerchips, och dessutom saknar dem.

Är det inte för typiskt att just när man hittar en produkt man gillar, inom vilket område som helst, så försvinner den från affärshyllan? Eller, är det bara i vår familj vi är särdeles otursförföljda?

PRESSTOPP!

Då den bäste hälften läst igenom detta inlägg kom ett erkännande! Han står inte alls utanför övriga familjens benägenhet att vara läsknostalgiker; han saknar BlackOrange!

fredag 26 september 2008

En lönsam last

Få människor kan väl på riktigt hävda att de blir förvånade av "avslöjandet" att de klassiska filmstjärnorna i själva verket var avlönade av tobaksbolagen för att de rökte det ena eller andra märket.


Först och främst finns det nästan inte en enda film från tiden 1930-1950 där folk inte röker betydligt mer frimodigt än idag, och för det andra tycker jag inte att det är konstigare än den nutida trenden med produktplacering. Båda fenomenen syftar till samma sak; att företag vill sälja så mycket som möjligt av sin produkt och hoppas kunna utöka sin kundkrets genom att varan blir förknippad med kända ansikten.


Att, som vissa tidningar gör, gå så långt som att kalla det en muta tycker jag enbart är dumt. Återigen, precis som viljan att skuldbelägga medieaktörer för tragedin i Finland, fråntar man individen det egna ansvaret för sina val och handlingar genom bestickningsargumentationen.


Jag är övertygad om att antalet filmstjärnor som började röka för att de skulle få betalt för varje Lucky Strike de blossade offentligt är försumbart. Att befintliga rökare bytte märke för att det, eller det andra företaget betalade bäst är mer troligt.


Men, är det då att ta emot en muta, eller bara den mänskliga instinkten att få ut så mycket som möjligt av det man gör? Personligen är jag övertygad om att det är ett utslag av teori två, att stjärnorna valde, inte att börja röka, men att röka det märke som visade sig mest lukrativt. Inte konstigare än att man försöker köpa en vara i den affär den är billigast, eller sätter in sina pengar på banken som ger bäst ränta.


De stjärnor som inte rökte kunde man alltid avporträttera på samlarkort som man placerade i cigarettpaketen...

Hari Puttar vs Harry Potter

Det gläder mig att läsa att filmen om Hari Puttar kommer att få visas.

Den indiska högsta domstolen har avslagit Warner Bros yrkanden om att filmens titel är ett plagiat av Harry Potter. Domstolen slog fast att inte en enda biobesökare kommer att kunna förväxla de två filmerna - så olika är de. Domaren gick till och med ett steg längre och sa att inte ens en analfabet kan blanda ihop den engelske trollkarlskillen med den invandrade pojken från Punjab.

Jag undrar just när filmen går att få tag på här i Sverige.


torsdag 25 september 2008

Tack, kära tidningar

Jag måste få lov att säga att jag rörs av tidningarnas omtanke i att tala om var och när farsoten Björn Gustafsson drar fram över landet. På så sätt, helt försvarbart ur folkhälsoperspektiv, kan människor undvika att befinna sig inom 20 kilometers radie från platsen där han vistas.

Tack, kära tidningar!

Roligaste Sverige har att erbjuda? Tror inte det.

Säg den lycka som består

Lite komiskt är det allt, det här med Lars Danielssons svårigheter på arbetsmarknaden. Först blev han, i samband med tsunamin, ansiktet utåt för utrikesdepartementets ovilja att avslöja vad som egentligen hände, och varför hjälpen till de drabbade dröjde så.

-Jag har inte gjort något! Det har ingen annan heller...

Sedan tog han "time-out", som det så vackert kallas, när en person på en viktig post har gjort bort sig väldigt rejält och inom kort kommer att omplaceras - för de får ju sällan sparken, de där höga hönsen och tupparna. Sedan 2006 har han gått och skrotat på utrikesdepartementet utan att ha några vettiga arbetsuppgifter - en perfekt situation för Danielsson, som passade på att skriva en bok under tiden.


I juni i år blev han utsedd till generalkonsul i Hongkong. Det lät som en taktiskt bra plats för honom. Långt bort från den svenska mediekarusellen, och på behörigt avstånd från viktiga beslut och göromål. När jag idag läser att konsulatet i Hongkong riskerar att läggas ner nästa år, som en besparingsåtgärd, kan jag inte annat än skratta. Så länge varade det...

Lyckan kommer, lyckan går. Lars förbliver arbetslös...

En olycklig slump

I Daily Mail kan man läsa om det stackars nyhetsankaret Cindy Michaels på en lokal tv-kanal i Maine, som får hatmail. (Ja, det står hatmail, inte hotmail...) Mailen kommer inte för att hon är värdelös som nyhetsuppläserska genom att ha en konstig dialekt, inte heller mumlar hon, eller har rakat av sig någon mustasch. Nej, hon får hatmail för att hon liknar Sarah Palin, republikanernas vicepresidentkandidat!

Jag tycker det är lite nedrigt att skicka henne hatmail. Det är straff nog att vara lik Monstret Palin.

En ska bort. För mänsklighetens bästa. (Inte hon till höger).

Skinn på näsan - nu på burk!

Tvärtemot vad alla myter om kvinnors hårfärg säger lär blont hår ge skinn på näsan - antingen hårfärgen är medfödd eller förvärvad. Vill man däremot gifta sig rikt, eller själv bli välavlönad bör man låta sitt huvud prydas av bruna lockar. Alla vi rödhåriga har emellertid bäst sexliv. Kan det bero på att rött av tradition är passionens färg? Läs hela artikeln från Daily Mail här.

Har, enligt undersökningen, den minst populära hårfärgen.

Klandra individen

Just nu står morgontv från SVT på, och man diskuterar skolmassakern i Finland. Man har bjudit in en psykiater, chefen för rapport, och en representant för Google, för övrigt den nordiske policychefen. Psykiatern försöker lägga en del av skulden och ansvaret för den inträffande händelsen på respektive medieaktör. Och jag tycker att resonemanget är så fel!

Man kan inte klandra nyhetsprogrammet för att de relaterar och återger det som faktiskt händer i världen. Deras uppgift är inte att bestämma vad som är "rätt och fel" i de händelser som faktiskt inträffar, deras uppdrag är att berätta, sprida och informera.

Lika lite anser jag att en enskild representant för Youtube, och indirekt Google, kan tvingas ta ansvar för vad deras användare väljer att lägga ut för filmer - mer än de redan gör. På Youtube har varje användare möjlighet att rapportera om material som man anser bryter mot den policy för publicering som sajten formulerat. Då en rapport kommer in om olämpligt material granskas detta, och det avgörs huruvida materialet ska tas bort eller inte. Mer kan man inte göra som medieföretag, tycker jag.

Varje individ är till syvende och sist den ende som kan lastas för sina egna val, och sina handlingar. Hur gärna man än vill kan man inte lämpa över detta ansvar på den diffusa storheten "samhället".

Det inträffade i Finland var en tragedi, inte tu tal om det, men det kommer att hända igen - antingen Rapport publicerar nyheter eller inte, oberoende av om Youtube fortsätter att ge sina användare ansvaret att lägga ut material på sajten - material som ska följa deras riktlinjer.


I samma program rapporteras också att den svenska polisen ska få lära sig hur man bemöter skolskjutningar. Det kan jag tala om. Man försöker förhindra dem. Går inte det ska man försöka få stopp på det så snabbt som möjligt. Lätt som en plätt.

Mess is more

Fyndig titel på en liten bok, som uppger att den sammanfattar och förenklar livets stora frågor i SMS-form. Boken, som Halebop tagit initiativ till, är aktuell för lansering i samband med årets bokmässa i Göteborg. Det är också en tidstypisk bok. I en värld där tempot ständigt är högt, antingen det gäller matlagning, modetrender, nyheter, eller underhållningsprogram, är en bok i SMS-form självklart helt rätt. Tragiskt att kvalité, och innehåll får stå i bakgrunden för rastlösa människors oförmåga att stanna upp och låta saker ta tid, även om det finns ett antal fyndiga formuleringar i Mess is more.

Möss och människor

I DN kan man läsa om den saudiske predikanten, Muhammad el-Munajids hårda fördömande av möss - såväl verkliga som tecknade. el-Munajid anser mössen vara utsända av Satan, och utfärdar med hänvisning till Sharia, en fatwa mot mössen.

Detta uttalande har, helt berättigat, fördömts av mer sekulariserade muslimer, som anser att uttalandet "solkar bilden av islam". Och, ja, det tycker jag att det gör. el-Munajid borde lyda rådet från den egyptiske programledaren Suad Salih, som anser att "muslimska förkunnare bör lära sig att bli mer medieinriktade". Så sant som det är sagt!

Du kommer inte att ångra dig

Om jag fortfarande hade varit yrkesverksam, och alltså vid bättre hälsa, skulle jag ha hängt på låset till öppnandet av årets bokmässa i Göteborg idag. Denna fantastiska tillställning har ända sedan jag först besökte den utövat en nästan magisk lockelse på mig.


Känslan då man kommer in i den enorma mässlokalen, och upptäcker att man just klivit in i en monumental hyllning av det skrivna ordet är svår att beskriva för den som inte har upplevt det.

Visst styrs mycket av kommersialism, och de stora bokförlagen har gjort allt i sin makt för att få sina guldkalvar till författare att avsätta minst ett par timmar till att signera böcker i förlagens montrar. Men, ändå. Man behöver ju faktiskt inte lyssna på dem, eller ställa sig i kö för att få den senaste Nesser-deckaren signerad. Man får välja själv. Och, urvalet är stort.



Överallt, nästan från golv till tak, är det böcker. I alla de format, och för alla smakriktningar. Och det är bara entréplan.

En trappa upp vankas det seminarier. Enligt ett minutiöst hållet schema startar föreläsning, efter föreläsning i olika rum - och det är bara att gå från det ena intressanta stället till det andra. Ett fantastiskt ställe för den som älskar kunskap och böcker.



Åk dit om du har möjlighet. Betala entréavgiften, även om den förefaller något hög, och passa på att gå på några seminarier när du ändå har masat dig dit. För, du kommer inte att ångra dig, annat än när du ska släpa hem dina tunga kassar fyllda av nyinköpta böcker! (Och kanske när du ska klämma in böckerna i bokhyllorna som redan dignar).

Polis söker surfare

Polisen ber på sin hemsida om surfares hjälp med att upptäcka eventuella hot, som kan finnas utlagda på t.ex YouTube, eller i bloggar. De skriver: ”Tipsa polisen om hotfulla inslag på Internet”.

Men, som Tango för enbenta skriver med anledning av de två tipsare i Malmö, vars identiteter röjts: "Varför ska någon vilja lämna några anonyma tips till dem om de ändå inte kan knipa käft om identiteten?"

Maktbalans hos doktorn

Jag vet att en portabel airbag à la japansk modell inte skulle ha gjort Gulli Johanssons liv drägligare under de 11 år hon tvingades äta en medicin, som gjorde henne dödssjuk, men det är den enda roliga detalj som finns att läsa i detta ytterst seriösa inlägg. Att det som hände Gulli kan och tillåts inträffa tycker jag är högst remarkabelt, klandervärt och rent förkastligt.

Gulli, som lider av epilepsi fick sommaren -96 ett ep-anfall i skärgården, och fördes med helikopter till sjukhus, där hon fick medicin. Men, ingen förbättring inträdde. Hon förlorade i vikt, blev deprimerad och märkte hur minnet började fallera. Hon uppsökte flera läkare, som gav mer medicin - men ändå blev hon inte bättre, hon fick i stället svårt att gå. 2002 tvangs hon flytta till ett demensboende, där hennes hälsa raskt försämrades än mer. Hon slutade prata, och befanns vara gravt dement.

Förra året låg hon döende, och man satte ut medicinen. Högst förvånande för all personal, och inte minst de anhöriga iakttog man förändringar i Gullis hälsa, hon började bli bättre! Bara någon dag efter att medicinen satts ut började hon tala igen, och återfick sitt minne! Nu, efter lång rehabilitering har hon flyttats till ett vanligt äldreboende, och de anhöriga har fått tillbaka sin saknade Gulli.

Precis som i artikeln undrar jag hur pass vanligt förekommande det är med så långvariga, allvarliga felbehandlingar. Hur ofta struntar läkare i att läsa i FASS om biverkningar, när patienten klagar på nytillkomna besvär?

Man vill som patient inte tro att läkare är så fullkomligt övertygade om sin egen gudabenådade förmåga att de aldrig skulle kunna göra fel, eller att deras "standardbehandling" faktiskt orsakar mera skada än nytta. Men, tyvärr är jag helt säker på att man måste börja ta det för givet. Läkaren tror att hans ord är viktigare, och mer betydelsefullt än allt man själv som patient eller anhörig någonsin kan säga.

Inte ens vårdbranschen är opåverkad av trender. Vilken medicin som skrivs ut beror många gånger på vilken medicin som för tillfället är mest i ropet, snarare än vilken medicin som är mest sannolik att skänka lindring åt patienten. (Ibland tror jag att läkarna är utrustade med ett bonuskort av samma sort som man har på Sibylla-köken, alltså att man får bonus baserat på antal förtärda produkter). Samma sak är det med behandlingsmetoder. Idag tros till exempel kognitiv beteendeterapi kunna bota allt från kronisk värk till grav panikångest. Klappa spindlar hjälper mot allt.

I och med det maktförhållande som alltid föreligger i mötet patient/läkare, är det inte alltid lätt att stå upp och slåss för sin sak, när man är övertygad om att läkaren faktiskt har fel. Och, i dessa besparingens tider, är det sällan man har möjlighet i samband med läkarbesöket att diskutera olika läkemedels för- och nackdelar, eller olika behandlingsformers förtjänster. Man måste för det mesta helt enkelt lita till sin egen förmåga att i en mycket pressad situation ge fullgod information om det aktuella hälsoläget, och lyckas få läkaren att höra och ta in det som faktiskt sägs, för att han ska kunna bedöma hur sjukdomen bäst ska bekämpas.

Två ganska enkla tips för att underlätta under läkarbesöket är att i lugn och ro hemma i skrift beskriva sjukdomen och dess inverkan på det dagliga livet, och helt enkelt visa läkaren denna lilla text vid besöket. Har man möjlighet kan det också kännas bra att ha med en tredje part vid besöket - en part som kan föra din talan, och fungera som minnesstöd om du själv inte förmår. Denna tredje person är också ett par extra öron, och kanske uppfattar saker läkaren säger, som man själv missar. Inte bara äldre har nytta av dessa två råd, utan de fungerar lika bra vilken ålder man än är i. Jag beskrev tidigare mötet mellan läkare och patient som ett ojämnt maktförhållande, och med en tredje part du själv har utsett i rummet uppnås lite mer av en maktbalans.

Det har sagts förut, men tål att sägas igen. Man måste vara frisk för att orka med att vara sjuk.

Makalöst!

16 år, men låter som om hon har ett händelserikt livs hela erfarenhet i bagaget. Så skulle man lätt kunna beskriva Anna Bergendahl. Oavsett vilket ord man använder är det för litet för att beskriva hennes sångprestation, röst och innerlighet, så jag väljer MAKALÖST!

Jag hoppas innerligt på en andraplats i årets Idol-tävling för henne - tvåorna brukar lyckas så mycket bättre än ettorna.

Alla faller för Prada

Att man ska falla för en designers kollektion brukar vanligen inte avses så bokstavligt som det uppenbarligen skett på Pradas visning i Milano. Flera av modellerna föll på catwalken pga att skorna var så svåra att hålla balansen i. Jag undrar just om det var så det var tänkt.

Fotriktigt från Birkenstock.

Meteorolog i blåsväder

En meteorolog har råkat i blåsväder. Åsikterna stormar kring huruvida Pererik Åberg klädde bättre i sin vindrufsiga krullfrisyr, eller om han gjorde klokt i att låta lockarna falla. Tänk så mycket lite behåring kan engagera. Minns Rikard Palm och hans mustasch. Sällan har några spretiga hårtestar på överläppen väckt sådan folkstorm (i ett vattenglas). Och, han var inte ens meteorolog.

Engagerande vågsvall.

Har gemene man verkligen inget viktigare att bry sig om, och engagera sig i än huruvida personerna i våra nyhetsprogram har långt, kort, rakat eller orakat hår, var det än sitter på huvudet? Underligt, det där!

onsdag 24 september 2008

Dumheter på väg

Frågan är vad som är värst; att bo nära en väg och hela tiden höra trafikbuller, eller att bo nära samma väg, men i stället höra ledmotivet till Lone Ranger gång på gång, på gång, på gång... Varför man överhuvudtaget får för sig att uppfinna en "spelande" vägbana begriper jag inte. Nonsens!

tisdag 23 september 2008

Stylist finns, men ingen psykiater

Katia Löfgren levde månne inte upp till de förväntningar som byggts upp hos juryn, men hon var hur som helst en överlägset bättre sångerska än till exempel den där helgalne, tondöve Nils.

Att Katia inte uppfyllde bilden av hur en sångerska ska vara klädd tycker jag inte hör till saken - det är väl därför man har stylister kopplade till Idol-produktionen. Däremot har man, mig veterligt ingen psykiater kopplad till programmet, alltså ingen som kan "domptera" Nils.

Jag är övertygad om att juryn kommer att ångra sitt val att släppa Nils vidare, men skicka hem Katia. Men, för att prata i kortspelartermer, lagt kort ligger.

En sur och kylig typ?

Man får anta att den lille killen i Västerbotten, som har fått namnet November godkänt som förnamn, kommer att bli en ganska sur och kylig typ - i alla fall om han ska leva upp till namnet. Vad tänker föräldrarna med?

Jag har redan tidigare i två inlägg skrivit vad jag tycker om otyget med udda och "unika" namn. Dem kan man läsa här och här.


Kall och sur november.

Adverbialens omhuldare ur tiden

Det är med saknad jag läser att Olov Svedelid har avlidit.

Min uppskattning för hans många böcker om Hassel grundas inte på deras oerhört listiga intrig, eller deras förmåga att bygga upp en nervprövande spänning. Nej, min uppskattning bygger på två helt andra saker, fenomen som brukar tas emot med ett i undran höjt ögonbryn då jag dryftar saken med andra läsande individer. Svedelids användande av adverb är nämligen den, i särklass största orsaken till min uppskattning för hans skrivande!

Vadå adverb, undrar du kanske nu. I böckerna om Hassel formligen haglar det av adverbialprydda satser. Ingen annan svensk författare använder så flitigt satskonstruktioner som fullkomligt dignar av adverbial av alla de slag. Och, jag gillar adverb! Det var den första anledningen. Nu över till nummer två.

Svedelid besatt förmågan att på ett högst trovärdigt sätt återskapa dialoger i sina böcker. Inte nog med att det var olika karaktärer som uttryckte sig i böckerna, utan Svedelid förmådde ge var och en av dem ett eget språkbruk, komplett med en egen vokabulär, satsbyggnad, dialekt och sociolekt. Och, det är inte lätt att göra.

Många har försökt men få har lyckats. Ingen, med lika stor bravur som Svedelid.

Mitt hjärta blöder

Det verkar vara i Finland och i USA som det sker vanvettingsdåd på skolor; massakrer där flera mister livet utan synbar anledning.

Varför det sker i USA är för mig tragiskt, men inte så konstigt med den lag de har som ger medborgarna rätt att bära och använda vapen i självförsvar. Denna lag gör att vapeninnehav blir betydligt mera frekvent än vad som är sunt i något land som inte utkämpar ett inbördeskrig.

Jag märker att jag känner till för lite om Finland för att kunna se någon liknande orsak där. Hur ser lagstiftningen ut för vapeninnehav där? Kan vettvillingsdåden förklaras på samma sätt?

Det må vara hur det vill med den saken. Ett står ändå klart, och det är att varje gång något liknande händer är en gång för mycket, frikostiga vapenlagar eller inte. Mitt hjärta blöder för dem, vars anhöriga omkommit eller skadats i detta såväl som andra vansinnesdåd.

Ormolja

Sömnspray säger Bodyshop om sin produkt "Deep sleep", som ska sprayas på kudden före sänggående. Ormolja säger jag! Hur en dadelsläkting skulle kunna främja nattsömnen förstår jag inte. Jag tror snarare, för att anknyta till vad en av Aftonbladets testpersoner säger i sitt utlåtande om produkten, att kudden luktar lite bättre, och att det därför blir trevligare att ligga sömnlös i sängen.

Visste ni förresten, på tal om ormolja, att apoteket saluför ormsalva. Den bättre hälften och jag skrattade gott åt det när vi såg det på hyllan. Jag undrar just hur effektiv den är.

Den magiska ingrediensen i Deep Sleep, Ziziphus jujuba.

Själslig demolering

Jag vet att jag kommer att lynchas för detta blogginlägg, men det må vara hänt. Jag blir så trött på alla artiklar om föräldraledighet där det, till syvende och sist handlar om att kvinnorna är så galet förälskade i sin mammaroll att de inte vill släppa minsta dag till barnens pappor. Och, att papporna inte vill vara hemma med sina telningar för att de riskerar att missa något viktigt drag i karriären. För mig var det tvärtom.

Jag, bebisens mamma, hade inte den minsta lust, eller för den delen minsta fallenhet för att vara hemma med en oartikulerat skrikande liten varelse, som antingen skulle ha mat eller bytas blöja på. Ändå tvingade samhällets konventioner mig att framleva mina dagar som småbarnsmamma i ett inferno av skrik, bajsblöjor och mjölk-och-babyspyfläckiga tröjor. I drygt sju månader!

Turligt nog var dotterns far en mycket tålmodig och förstående man, som insåg att han var mycket bättre lämpad för småbarnsskötsel än jag, så han tog glatt över när mitt nervsammanbrott var nära. Jag kan utan överdrift säga att dessa sju månader var de minst angenäma under mitt liv. Alla de där Stunderna med stort S som andra barnafödande kvinnor pratar om med något drömskt i blicken fanns inte där för mig.

Det värsta var ändå inte att behöva vara hemma, trots att jag hundra gånger hellre hade suttit på jobbet med elever med de största inlärningssvårigheter som någonsin skådats. Det värsta var omgivningens totala oförstående. Jag har aldrig sett så många gapande munnar, och förbryllade miner som när jag någon gång dristade mig att säga hur nedbrytande och själsligt demolerande det var att vara mammaledig. Jag vet inte hur mycket detta oförstående berodde på att min dotter var ett mycket sött spädbarn, med den för mig förhatliga egenskapen att alltid uppföra sig som ett A-barn i sällskap med andra människor. Och en jollrande, docksöt, småleende flicka är det kanske svårt att se som mammamarodör. Men, det var så det var.

När hon var sju månader avbröt jag min mammaledighet, och började jobba 50%. Omgående kände jag hur mycket mitt liv förbättrades i och med att jag fick ett socialt liv som omfattade mer än ett spädbarn. Livet hemma flöt mycket bättre. Plötsligt kom jag på mig själv med att faktiskt kunna tycka att det stundtals var lite småtrevligt att ha en baby - självklart inverkade även det faktum att hon blivit lite "mera människa", och inte längre bara låg som ett viljelöst paket och skrek onyanserat.

Har ni läst så här långt är ni säkert övertygade om att jag är en grym och hjärtlös kvinna, utan den minsta modersinstinkt, men så är det inte. Jag tycker bara inte om spädbarn, ens om de är mina egna. En baby till låns en liten stund är mysigt. En blöt bebispuss med vidöppen mun är charmerande. Men, ge mig en 3-åring, som har börjat komma igång med talet - trotsålder är inget hinder - så kan vi börja prata om att jag ska skaffa fler barn. Men, så länge vetenskapen inte har kommit på något sätt (eller den ekonomiska situationen möjliggör adoption) att skaffa "färdiga" 3-åringar, får det faktiskt kvitta!

I samhället i stort, såväl som i den direkta omgivningen, är det lätt att bli stigmatiserad om man törs ge uttryck för sådana här känslor. Att vara en mamma som inte gillar att vara mammaledig - och som vågar tala om det - är tabubelagt i dagens Sverige. Överallt pratar man, med självklarhet, om hur jobbigt kvinnor tycker det är att tvingas dela med sig av föräldraledigheten. Och hur underbart kvinnor tycker att det är att vara hemma med barnen medan de är små. Men, jag är säker på att jag inte är ensam om att ha en diametralt motsatt upplevelse av den första tiden som förälder - det är bara ingen som haft mod nog att ta bladet från munnen.

För sakens skull vill jag klargöra att dottern, idag drygt 14 år, är högst älskad, och har varit det under hela sin levnad av såväl sin far som av mig. Det var inte henne som individ jag inte tyckte om, utan vad livet som heltidsspädbarnsmamma gjorde mig till. Inte heller kan man spåra min upplevelse till en ovilja att ta ansvar för en annan varelse - ansvarstagande har alltid varit en egenskap som utmärkt mig - många gånger även för saker där det inte förväntats av mig.

Jag tror att debatten kring föräldraledighet skulle tjäna på att ta in även denna parameter, om inte annat skulle barnen tjäna på det. Man blir inte en sämre mamma av att inte stanna hemma när barnen är små, om man inte själv mår bra av det. Inte heller blir man automatiskt en bättre pappa om man tvingas stanna hemma med sina barn, om man inte mår bra av det. Jag tycker därför att lagstiftningen kring fördelningen av föräldraledighet inte bör tolkas med alltför rigida ögon - alla mammor och pappor är, de fakto, inte lika lämpade att stanna hemma med det lilla barnet. För, en mamma eller pappa som inte trivs med sin situation, som likt mig själv känner sig själsligt nedbruten av att gå hemma med babyn, är inte den bästa att ta hand om barnet.

Fler LEGO-figurer

Jag hittade några fler Legofigurer av kändisar av en slump. Eftersom jag tycker att de är ganska underhållande, om än inte särskilt porträttlika, vill jag självklart verka till att de sprids i bloggosfären. Håll tillgodo!

Allas vår Amy Winehouse.

David och Victoria Beckham

Cliff Richard.

Madonna.

Brad Pitt och Angelina Jolie.

måndag 22 september 2008

Språkliga störningar

Jag skulle skämmas för att i min presentation nämna att jag är en numera avlagd svensklärare, om jag inte tar upp nyheten i SvD om de mest frekvent felstavade orden i svenska språket.

I artikeln, som inte är så mycket en artikel som en uppräkning, nämner man en sida där man kan få hjälp med t.ex. stavningskontroll om man är osäker. Spontant undrar jag vad man ska med en sådan till, när denna funktion ju redan finns tillgänglig i de flesta, för att inte säga alla, ordbehandlingsprogram.

Något som faktiskt stör mig betydligt mer än felstavade ord är missbruket av subjektsform av pronomina när det egentligen ska vara objektsform: "Jag pratade med han idag." Det heter inte så! Inte heller "Jag har inte träffat hon idag." Ska det vara så svårt att bibehålla denna, faktiskt för betydelsen ganska viktiga, skillnaden? Man kan inte skylla på anglifiering av språket - på engelska framgår skillnaden tydligt: "I spoke to him." Ingen skulle få för sig att säga "I spoke to he." Nej, ni fortfarande aktiva språklärare, kämpa på. Detta oskick måste utrotas innan det blir alltför vedertaget.

Jag skulle i detta sammanhang även vilja uppmärksamma ett annat problem i framför allt ungdomars skrift - ett modernt, högst internetbaserat fenomen - nämligen dessa otaliga förkortningar, som jag brukar kalla för msn-ska. Kmr kan förefalla spara mycket tid då man chattar och allt ska gå så himla fort, men i en skoluppgift kommer kmr i stället att kosta den vane chattaren en hel massa tid, eftersom han/hon måste gå in och rätta, kanske skriva om hela uppgiften.

Av tacksamhet handlar man

SvD påstår idag att gatumusiker är bra för affärerna runt omkring. Och, det är väl klart som sjutton att det är. Vem vill höra de där pipande panflöjterna, eller de högst irriterande multiinstrumentalisterna? För att inte tala om de kväkande dragspelen, eller gitarristerna som bara kan 1½ ackord - båda självklart ackompanjerade av en högst oskolad sångröst som bara slumpvis träffar nästan rätt ton - en minut längre än absolut nödvändigt?

När öronen fått nog tar man sin tillflykt in i närmaste butik - och av ren tacksamhet över att slippa oljudet köper man en pryl eller två, trots att det inte var syftet med att besöka butiken. Tacka fan (som säkert har ett finger med i gatuartisternas skolning) för att affärerna gynnas!


Fel men roligt

På sajten nanok.com kan man se ett antal misslyckade foton, vägskyltar, förpackningstexter, felaktiga översättningar och andra saker som bara har blivit fel. Många goda skratt garanteras om man har förmågan att se det roliga i vardagen (och dessutom behärskar engelska). Enjoy!

Aptitretande ställe för en picknick.

Övertydlig vägvisare från Shanghai.

Bara i USA kan såna här skyltar synas.

Gott mobilt initiativ

Initiativet man talade om i kvällens nyhetssändningar hos SVT, att gymnasieskolor i Göteborg direkt ska skicka sms till föräldrarna då barnen skolkar, tycker jag är en strålande idé.


Man skulle, genom denna direkta metod ha möjlighet att ta tag i problemet redan innan det blir ett problem. Jag hoppas att fler kommuner tar efter Göteborg i denna fråga.

Kom ihåg att sova

En liten siesta anses bara vara av godo. Mellan 20 och 50 minuter rekommenderas av sömnforskare. Man lär, genom att unna sig en stunds vila under dagen kunna förbättra sitt minne. Men, vem som har sagt det, kommer jag inte ihåg. ;-)

Inte den mest bekväma viloplatsen, men är man trött, så är man.

Elegant garageklenod

Aftonbladet tipsar idag om begagnade bilar till "fyndpris". Man berättar om en Ferrari 250 GTO som nyligen har sålts till en engelsman för det facila priset av 242 miljoner kronor. Rena fyndet, tycker du inte?


Visserligen är en klassisk sportbil - alltså sportbilar tillverkade på 60-talet allra snyggast enlig min åsikt, men 242 miljoner är lite saftigt tycker jag.

Ford Mustang,

Volvo P1800

Maserati 3500 GT

Snigelpost vore bättre.

När man läser att Sarah Palins e-postkonto har blivit hackat är det två saker som slår mig. Dels det oförklarliga faktum att Sarah Palin valt att ha ett simpelt Yahoo-konto för sin officiella mail, och dels hur enkelt det förefaller vara att hacka någons mailkonto - i alla fall om man ska lita på de uppgifter artikeln anger.

-Jag är i alla fall bättre än John. Han kan inte ens skicka ett mail, den dumsnuten.

Den 20-årige hackaren, för övrigt son till en demokratisk politiker i Tennessee ska ha skaffat sig tillträde till Palins mail, genom att läsa om henne på Wikipedia, och sedan ha svarat på hennes minnesfrågor till mailen. Att hon är galen har jag länge misstänkt, men denna händelse visar dessutom att hon är dum! För att låna ett uttryck av Bert Karlsson skulle man kunna säga att hon har osedvanlig otur när hon tänker.

Mail verkar för övrigt inte vara särskilt kompatibelt med republikanerna. För en kort tid sedan påstods det att McCain bidragit i utvecklandet av Blackberryn. Det finns bara en svårighet med det uttalandet, och det är den lilla detaljen att McCain enligt egen uppgift inte kan tillräckligt om datorer för att ens kunna skicka ett mail... Och nu detta med Sarah Palins mail. Vore jag republikan skulle jag överge elektronisk kommunikation för ett tag, och enbart använda mig av "den gamla hederliga" sorten.

Råd till villrådiga

En kolumn i dagens Metro bjöd på många goda skratt när jag läste den.

Kolumnisten diskuterar det faktum att det på senare tid kommit ut en mängd böcker riktade till män, avsedda att hjälpa dem nå framgång i sina försök att skaffa sig kvinnligt sällskap - men inte en enda motsvarande bok har kommit ut för att hjälpa kvinnor att skaffa en man.

Träffsäkert påpekar Stephan Mendel-Enk, som skribenten heter, att kvinnor förmodligen inte anses vara i behov av det, eftersom inte ens veckotidningarna riktade till kvinnor skriver en endaste rad om det. Detta kan inte bero på att tidningarna inte vill ge råd, för det känner de ett tvångsmässigt behov av - råd som ingen nu levande kvinna egentligen visste att hon behövde - vilket Mendel-Enk tydligt exemplifierar. Men, som sagt, inte en enda rad om hur man bär sig åt för att skaffa sig en karl.

Därför ger kolumnförfattaren själv kvinnor två råd: se till att väga under 200 kilo, och gå utanför dörren... En av kommentatörerna på sidan påpekar då, tjänstvilligt, att man inte alls behöver gå utanför dörren - nätet erbjuder många chanser att skaffa sig en man...

Och, så säger man att vi lever i ett jämlikt samhälle?

Uppfunna behov

Kan någon nämna en enda anledning till varför man skulle behöva en storbildsprojektor i sin mobil? Jag kan det inte.

En mobil är, trots vad tillverkarna försöker inbilla oss konsumenter, en telefon. En telefon har man för att ringa och ta emot samtal - inte att ta kort med, titta på tv i, orientera sig med hjälp av gps med, lyssna på musik i (annat än kömusik av hisstyp hos större företag), eller någon av alla de övriga helt onödiga funktionerna de utrustats med de senaste åren. Finns det ingen måtta på dumheterna?

Och, hur dum är man inte som konsument, om man går på alla dessa uppfunna behov? Jag menar, har du någon enda gång i ditt liv tänkt tanken på hur praktiskt det vore att ha en overheadprojektor i fickan? Om svaret blir nej, vilket jag innerligen hoppas att det gör, har du heller inget behov av en mobil med inbyggd projektor.


Ja, fast inte som ni menar

"Nu går det åt rätt håll", skriver Aftonbladet med anledning av regeringens höstbudget som presenterades idag. För en gångs skull håller jag med tidningen - men inte av den anledning jag tror de avsåg med rubriken. Det enda rätta håll jag ser är att ett nyval för varje dag kommer närmare.

Snart måste det vara slut med denna klyftskapande politik, en politik som i stället för att minska utanförskapet i samhället mycket framgångsrikt, med varje ny åtgärd man sätter in, ökar utanförskapet. Det var längesedan skillnaderna i samhället var så stora som de är idag. Sjuka, arbetslösa och pensionärer får det tuffare och tuffare, i likhet med låginkomsttagare, medan höginkomsttagare bara får det bättre och bättre. Så bra det är med högerpolitik.


Man brukar säga att en kedja aldrig är starkare än sin svagaste länk. Jag tror bestämt att man kan överföra det till dagens Sverige. Ett samhälles ekonomi är aldrig starkare än sin köpsvagaste invånare. Och nu väntar en period, förmodligen varaktig i flera år, av konjunkturnedgång och än svagare privatekonomi. Snart är det bara socialen som återstår för många av oss. Så länge den möjligheten finns kvar, vill säga...

Galna kattsjukan?

Denna lilla svarta kattunge är ljuvligt söt, och vore det perfekta husdjuret, om det inte vore för en sak. Den har problem med nervbanorna, och därför enorma problem att gå.

Enligt kvinnan på katthemmet, som intervjuas i videoklippet har en besökare trott att katten lider av galnakosjukan - och jag måste säga att jag förstår varför hon trodde det. Likt de bilder av insjuknade kor som kablades ut över världen då när man som mest rapporterade om kosjukan viker sig kattens underkropp, och den rör sig utan större finmotorisk finess.


Samma föreståndarinna för katthemmet säger att sjukdomen inte är varken smittsam för omgivningen, eller plågsam för katten. Jag hoppas att hon har rätt - hon verkar inte helt säker på sin sak.

Kattungen kommer hur som helst förmodligen få det jättesvårt att hitta ett hem - det finns ju så många andra katter utan särskilda behov. Precis som människor med handikapp av ett eller annat slag betraktas som "andra sortering" är jag rädd att den lilla svarta sötnosen kommer att göra det. Cyniskt, kan tyckas, men tyvärr alltför sant.

Nonsens kontra kvalitet

Ytterligare en fantastiskt livsviktig undersökning har genomförts på Aftonbladet.se. Man har frågat läsarna vilken tv-underhållning man kommer att välja att följa i höst. Den segrande trion blev Idol, På spåret, och Svensson, Svensson. Emellertid skiljer det nästan 11% mellan första- och tredjeplatsen.

Amanda Jenssen - förra höstens kvalitetsfaktor i Idol.

Om jag vore programansvarig på någon av kanalerna där bottenskrapet i undersökningen visas; Fredag hela veckan (TV 4), Extra Extra! (TV 3), Musikmaskinen (Kanal 5), och Tack gode gud (TV 4), skulle jag ta mig en allvarlig funderare på om jag verkligen satsat på rätt kort. Tittarsiffror på runt, eller t.o.m. under 1% kan inte vara det man satsar på då man bestämmer vilka program som ska köpas in/produceras och visas. Kanske är det rentav så att folk eftersöker lite kvalité, inte bara hjärndöd dumunderhållning.

Impopulärt nonsens.

De har väl svenskt kaffe...?

Man får hoppas att de ungdomar som festade i bygdegården i Vinberg, utanför Falkenberg, var utrustade med rikliga förråd av Gevalia. Det är ju drycken man ska bjuda på då man får oväntat besök, sägs det. Och, 200 gäster utan inbjudan får väl räknas som sådant besök.

Rätt dryck för objudna, såväl som inbjudna gäster.

Filmfestival på Youtube

Nordiska filmare ska göra kortfilmer som ska läggas ut på Youtube. Filmernas tema ska vara FRA-debatten, och de får vara max 3 minuter långa. 29 september ska vinnaren utses - det blir helt enkelt den vars film flest har valt att se. Man kanske skulle ta en titt. :-)

Blogg stoppar jobb

DN rapporterar idag om en behörig lärare i Hultsfred som inte fått det sökta jobbet på en skola, trots att han var den ende med full behörighet för tjänsten. Anledningen rektorn gav till sitt beslut var att den sökande hade skrivit kritiska inlägg om skolans arbetssätt på sin blogg. Oops! Det kanske är bäst att passa sig för vad man skriver om, och hur...

Vad som är än mer allvarligt tycker jag det faktum är att rektorn, under anställningsprocessen, struntade i att nämna bloggarens ansökan för de fackliga representanterna, och att beslutet om att anställa en obehörig lärare fattades utan fullständigt beslutsunderlag.

Fyra lärare har nu anmält rektorn till länsrätten, och den bortsorterade läraren har JO-anmält rektorn. Även om processerna förmodligen kommer att dra ut oerhört långt i tid önskar jag bloggaren lycka till och jag håller en tumme för att han får rätten på sin sida.

Det tredje könet

Hijras, som jag har nämnt vid ett tidigare tillfälle, kallas ofta för det tredje könet. Hijras förekommer framför allt i Indien, men även i Bangladesh och Pakistan.

Hijras kallades tidigare för eunucker, och historiskt fanns ett krav på kastrering för att räknas som hijra, men denna sedvänja anses inte längre nödvändig. Men, den som väljer att ändå genomgå kastrering - utan bedövning! - åtnjuter därigenom en högre status inom hijra-samhället.

Emellertid har hijras ännu, trots sin låga kast, en unik position i det indiska samhället. De bjuds in för att dansa och sjunga på religiösa högtider, bröllop och i samband med pojkars dop. Myten säger att en hijra som våldgästar en sådan tillställning är i stånd att kasta en förbannelse över individer av hankön, så därför tar de flesta det säkra före det osäkra och bjuder in hijras.

Detta var bara fragmentariskt spridda fakta om hijra. Jag hoppas därför att du vill läsa den utförliga artikel om hijras som finns i Sydsvenskan. En historisk förklaring till fenomenet hijra kan du hitta här (på engelska), och Wikipedia skriver såhär. En snutt från en hijrafestival kan du se här, om du föredrar rörliga bilder.

 

Anna G Rahms funderingar och spetsfundigheter © 2008. Design By: SkinCorner