Själslig demolering

Jag vet att jag kommer att lynchas för detta blogginlägg, men det må vara hänt. Jag blir så trött på alla artiklar om föräldraledighet där det, till syvende och sist handlar om att kvinnorna är så galet förälskade i sin mammaroll att de inte vill släppa minsta dag till barnens pappor. Och, att papporna inte vill vara hemma med sina telningar för att de riskerar att missa något viktigt drag i karriären. För mig var det tvärtom.

Jag, bebisens mamma, hade inte den minsta lust, eller för den delen minsta fallenhet för att vara hemma med en oartikulerat skrikande liten varelse, som antingen skulle ha mat eller bytas blöja på. Ändå tvingade samhällets konventioner mig att framleva mina dagar som småbarnsmamma i ett inferno av skrik, bajsblöjor och mjölk-och-babyspyfläckiga tröjor. I drygt sju månader!

Turligt nog var dotterns far en mycket tålmodig och förstående man, som insåg att han var mycket bättre lämpad för småbarnsskötsel än jag, så han tog glatt över när mitt nervsammanbrott var nära. Jag kan utan överdrift säga att dessa sju månader var de minst angenäma under mitt liv. Alla de där Stunderna med stort S som andra barnafödande kvinnor pratar om med något drömskt i blicken fanns inte där för mig.

Det värsta var ändå inte att behöva vara hemma, trots att jag hundra gånger hellre hade suttit på jobbet med elever med de största inlärningssvårigheter som någonsin skådats. Det värsta var omgivningens totala oförstående. Jag har aldrig sett så många gapande munnar, och förbryllade miner som när jag någon gång dristade mig att säga hur nedbrytande och själsligt demolerande det var att vara mammaledig. Jag vet inte hur mycket detta oförstående berodde på att min dotter var ett mycket sött spädbarn, med den för mig förhatliga egenskapen att alltid uppföra sig som ett A-barn i sällskap med andra människor. Och en jollrande, docksöt, småleende flicka är det kanske svårt att se som mammamarodör. Men, det var så det var.

När hon var sju månader avbröt jag min mammaledighet, och började jobba 50%. Omgående kände jag hur mycket mitt liv förbättrades i och med att jag fick ett socialt liv som omfattade mer än ett spädbarn. Livet hemma flöt mycket bättre. Plötsligt kom jag på mig själv med att faktiskt kunna tycka att det stundtals var lite småtrevligt att ha en baby - självklart inverkade även det faktum att hon blivit lite "mera människa", och inte längre bara låg som ett viljelöst paket och skrek onyanserat.

Har ni läst så här långt är ni säkert övertygade om att jag är en grym och hjärtlös kvinna, utan den minsta modersinstinkt, men så är det inte. Jag tycker bara inte om spädbarn, ens om de är mina egna. En baby till låns en liten stund är mysigt. En blöt bebispuss med vidöppen mun är charmerande. Men, ge mig en 3-åring, som har börjat komma igång med talet - trotsålder är inget hinder - så kan vi börja prata om att jag ska skaffa fler barn. Men, så länge vetenskapen inte har kommit på något sätt (eller den ekonomiska situationen möjliggör adoption) att skaffa "färdiga" 3-åringar, får det faktiskt kvitta!

I samhället i stort, såväl som i den direkta omgivningen, är det lätt att bli stigmatiserad om man törs ge uttryck för sådana här känslor. Att vara en mamma som inte gillar att vara mammaledig - och som vågar tala om det - är tabubelagt i dagens Sverige. Överallt pratar man, med självklarhet, om hur jobbigt kvinnor tycker det är att tvingas dela med sig av föräldraledigheten. Och hur underbart kvinnor tycker att det är att vara hemma med barnen medan de är små. Men, jag är säker på att jag inte är ensam om att ha en diametralt motsatt upplevelse av den första tiden som förälder - det är bara ingen som haft mod nog att ta bladet från munnen.

För sakens skull vill jag klargöra att dottern, idag drygt 14 år, är högst älskad, och har varit det under hela sin levnad av såväl sin far som av mig. Det var inte henne som individ jag inte tyckte om, utan vad livet som heltidsspädbarnsmamma gjorde mig till. Inte heller kan man spåra min upplevelse till en ovilja att ta ansvar för en annan varelse - ansvarstagande har alltid varit en egenskap som utmärkt mig - många gånger även för saker där det inte förväntats av mig.

Jag tror att debatten kring föräldraledighet skulle tjäna på att ta in även denna parameter, om inte annat skulle barnen tjäna på det. Man blir inte en sämre mamma av att inte stanna hemma när barnen är små, om man inte själv mår bra av det. Inte heller blir man automatiskt en bättre pappa om man tvingas stanna hemma med sina barn, om man inte mår bra av det. Jag tycker därför att lagstiftningen kring fördelningen av föräldraledighet inte bör tolkas med alltför rigida ögon - alla mammor och pappor är, de fakto, inte lika lämpade att stanna hemma med det lilla barnet. För, en mamma eller pappa som inte trivs med sin situation, som likt mig själv känner sig själsligt nedbruten av att gå hemma med babyn, är inte den bästa att ta hand om barnet.