Adverbialens omhuldare ur tiden

Det är med saknad jag läser att Olov Svedelid har avlidit.

Min uppskattning för hans många böcker om Hassel grundas inte på deras oerhört listiga intrig, eller deras förmåga att bygga upp en nervprövande spänning. Nej, min uppskattning bygger på två helt andra saker, fenomen som brukar tas emot med ett i undran höjt ögonbryn då jag dryftar saken med andra läsande individer. Svedelids användande av adverb är nämligen den, i särklass största orsaken till min uppskattning för hans skrivande!

Vadå adverb, undrar du kanske nu. I böckerna om Hassel formligen haglar det av adverbialprydda satser. Ingen annan svensk författare använder så flitigt satskonstruktioner som fullkomligt dignar av adverbial av alla de slag. Och, jag gillar adverb! Det var den första anledningen. Nu över till nummer två.

Svedelid besatt förmågan att på ett högst trovärdigt sätt återskapa dialoger i sina böcker. Inte nog med att det var olika karaktärer som uttryckte sig i böckerna, utan Svedelid förmådde ge var och en av dem ett eget språkbruk, komplett med en egen vokabulär, satsbyggnad, dialekt och sociolekt. Och, det är inte lätt att göra.

Många har försökt men få har lyckats. Ingen, med lika stor bravur som Svedelid.