Ödets ironi

Aftonbladet skriver idag om den enda fördel jag har upptäckt med att vara "värdelös sjukersatt"; och det är att jag till fullo kan följa min inre klocka.

I en tillvaro där det ställs få krav på att aktiviteter ska utföras vid bestämda tider finns det ingen anledning för mig att plåga mig själv och kroppen genom att försöka bibehålla en dygnsrytm jag inte trivs med. Jag har accepterat och har äntligen möjlighet att leva likt den nattmänniska jag är, och alltid har varit. Och det bara tack vare att jag är väldigt, väldigt sjuk.

Jag antar att det kallas ödets ironi...