Maktbalans hos doktorn

Jag vet att en portabel airbag à la japansk modell inte skulle ha gjort Gulli Johanssons liv drägligare under de 11 år hon tvingades äta en medicin, som gjorde henne dödssjuk, men det är den enda roliga detalj som finns att läsa i detta ytterst seriösa inlägg. Att det som hände Gulli kan och tillåts inträffa tycker jag är högst remarkabelt, klandervärt och rent förkastligt.

Gulli, som lider av epilepsi fick sommaren -96 ett ep-anfall i skärgården, och fördes med helikopter till sjukhus, där hon fick medicin. Men, ingen förbättring inträdde. Hon förlorade i vikt, blev deprimerad och märkte hur minnet började fallera. Hon uppsökte flera läkare, som gav mer medicin - men ändå blev hon inte bättre, hon fick i stället svårt att gå. 2002 tvangs hon flytta till ett demensboende, där hennes hälsa raskt försämrades än mer. Hon slutade prata, och befanns vara gravt dement.

Förra året låg hon döende, och man satte ut medicinen. Högst förvånande för all personal, och inte minst de anhöriga iakttog man förändringar i Gullis hälsa, hon började bli bättre! Bara någon dag efter att medicinen satts ut började hon tala igen, och återfick sitt minne! Nu, efter lång rehabilitering har hon flyttats till ett vanligt äldreboende, och de anhöriga har fått tillbaka sin saknade Gulli.

Precis som i artikeln undrar jag hur pass vanligt förekommande det är med så långvariga, allvarliga felbehandlingar. Hur ofta struntar läkare i att läsa i FASS om biverkningar, när patienten klagar på nytillkomna besvär?

Man vill som patient inte tro att läkare är så fullkomligt övertygade om sin egen gudabenådade förmåga att de aldrig skulle kunna göra fel, eller att deras "standardbehandling" faktiskt orsakar mera skada än nytta. Men, tyvärr är jag helt säker på att man måste börja ta det för givet. Läkaren tror att hans ord är viktigare, och mer betydelsefullt än allt man själv som patient eller anhörig någonsin kan säga.

Inte ens vårdbranschen är opåverkad av trender. Vilken medicin som skrivs ut beror många gånger på vilken medicin som för tillfället är mest i ropet, snarare än vilken medicin som är mest sannolik att skänka lindring åt patienten. (Ibland tror jag att läkarna är utrustade med ett bonuskort av samma sort som man har på Sibylla-köken, alltså att man får bonus baserat på antal förtärda produkter). Samma sak är det med behandlingsmetoder. Idag tros till exempel kognitiv beteendeterapi kunna bota allt från kronisk värk till grav panikångest. Klappa spindlar hjälper mot allt.

I och med det maktförhållande som alltid föreligger i mötet patient/läkare, är det inte alltid lätt att stå upp och slåss för sin sak, när man är övertygad om att läkaren faktiskt har fel. Och, i dessa besparingens tider, är det sällan man har möjlighet i samband med läkarbesöket att diskutera olika läkemedels för- och nackdelar, eller olika behandlingsformers förtjänster. Man måste för det mesta helt enkelt lita till sin egen förmåga att i en mycket pressad situation ge fullgod information om det aktuella hälsoläget, och lyckas få läkaren att höra och ta in det som faktiskt sägs, för att han ska kunna bedöma hur sjukdomen bäst ska bekämpas.

Två ganska enkla tips för att underlätta under läkarbesöket är att i lugn och ro hemma i skrift beskriva sjukdomen och dess inverkan på det dagliga livet, och helt enkelt visa läkaren denna lilla text vid besöket. Har man möjlighet kan det också kännas bra att ha med en tredje part vid besöket - en part som kan föra din talan, och fungera som minnesstöd om du själv inte förmår. Denna tredje person är också ett par extra öron, och kanske uppfattar saker läkaren säger, som man själv missar. Inte bara äldre har nytta av dessa två råd, utan de fungerar lika bra vilken ålder man än är i. Jag beskrev tidigare mötet mellan läkare och patient som ett ojämnt maktförhållande, och med en tredje part du själv har utsett i rummet uppnås lite mer av en maktbalans.

Det har sagts förut, men tål att sägas igen. Man måste vara frisk för att orka med att vara sjuk.