Jag, en relikt från fornstora dagar?

Ibland känner jag mig verkligen urmodigt gammal, som en relikt från svunna tider. Idag, då jag satt och njöt av solens försiktiga strålar utanför ett av stadens shoppingcentra var ett sådant ögonblick. Plötsligt kände jag hur århundraden av uppfostran av yngre, respektabla flickor vilade på mina axlar. Varthelst jag vände blicken fanns de nämligen där, dessa förbannade behå-band. Under loppet av de 20 minuter jag satt där passerade fler behå-band i mitt blickfång än om jag hade bläddrat i en postorderkatalog för underkläder. Behå-band som genom historien uppfinningsrikt ständigt har dolts under kläder verkar numera ha fått en helt ny status; som accessoar! Det säger sig självt att ett smalt "spaghetti-axelband" på ett linne inte förmår dölja ett behå-band av normal kaliber. Men, vad jag inte förstår är varför man då så hårdnackat envisas med att använda sin vardagsbehå och inte i stället skaffar en axelbandslös. Det finns ju faktiskt! Likadant med halterneck-behå, det finns också!

Ponera att trenden med exponerade axelband håller i sig. Hur kommer då framtida Nobel-middagar att se ut? Drottningen lämnar kronjuvelerna hemma, och satsar i stället på matchande behå-band som accessoar. Nä, tack! Bespara mig det.