Bland spattharar och lovikka-vantar

Det var inte utan att Idol kändes tomt och fattigt i kväll. Inte bara för att wannabe-artisterna inte hade speciellt mycket soul i sig, utan framför allt för att Lars inte var med annat än som påstådd avsändare av ett sms till Jihde.

Spattharen från Malta.

Kvällens uppträdanden var, med få undantag, trista, själlösa och rentav urusla. Kevin, den lille spattharen, slarvade bort Signed, sealed, delivered - en låt som borde ha varit en självklar hit för honom. Den fullständigt mekaniske Robin B var som vanligt en plåga att se, och som en sångrobot att lyssna på. Robin E, som till sist fick åka hem sjöng Reach Out, I'll be there med ungefär lika mycket själ och inlevelse som ett översättningsprogram på nätet förmår krydda ett kärleksbrev med - alltså nästintill ingen.

Alice och Anna var de enda som förmådde göra något av kvällens tema; Alice för att hon är en mycket skicklig sångerska även om hennes röst inte tilltalar mig, och Anna för att låten hon valt var ett utmärkt forum för starka känslor och intensitet. Annas paraduttryck är starka känslor och intensitet. Och så till den lille hoppjerkan Johan, som ju faktiskt inte kan sjunga. Egentligen. Han borde ha åkt ut för länge, länge sedan. Men, precis som Aftonblaskans krönikör skriver har de andra deltagarna inte en chans mot Johan så länge en så stor andel av de röstande är tonårstjejer med nyladdade kontantkort...

Sedan kan jag bara inte förstå varför man inte även höll duetterna kvar i soultemat. Det finns massor av riktigt högkvalitativa soulduetter, varav många är legendariska. I stället blev det Grease, Dirty Dancing och hemskt 80-tal för hela slanten. Illa. Mycket illa.

Blivande mode hos jurymedlemmar?

Juryn är ett kapitel för sig själv. De är så snälla och så rara att man nästan kan misstänka att de tror att de tävlande är dagisbarn som till varje pris måste uppmuntras. Ni vet, ett och annat ord av konstruktiv kritik är inte farligt. Om man vill rusta deltagarna för en karriär inom musikindustrin borde man sannerligen ta av sig silkeshandskarna nu, och i alla fall ta på sig lovikka-vantarna - lite strävare men ändå ganska mjukt och varmt. Ryck upp er! Bara för att ni inte vill likna den förra juryn behöver ni inte bli en illustration av trivsel, gemyt och snuttigull.