Minst en bok för alla!

Böcker ses av en grupp människor som ett hot, som något skadligt att ta del av. Att ha många böcker hemma ses som suspekt och pretentiöst - såvida de flesta inte är skrivna av Liza Marklund, eller herr jägartok Guillou (den numera så firade Stieg Larsson kan också duga). Genom historien har vissa böcker setts som så hotfulla emot maktelitens åsikter och privilegierade position att böckerna har bränts på bål.


Att litteratur kan vara samhällsomstörtande hörs ju förresten ibland på vad succéböcker kallas. Ingen kan ha undgått att höra epitetet kioskvältare om en särdeles populär bok, eller att en omfångsrik bokvolym kallas tegelsten. Få är också de människor som inte känner till åtminstone en författare som blivit dödshotad på grund av sin pennas potentiella makt; tänk Salman Rushdie, Taslima Nasrin eller den nu aktuelle Roberto Saviano.

Om man ska se något positivt med att författare dödshotas på grund av sina ord är det enda jag kan komma på det faktum att de som hotar ju faktiskt erkänner det skrivna ordets makt, och på något knepigt sätt, genom att hota ytterligare stärker författarnas budskap i allmänhetens ögon. För, något som är värt att vilja ta död på någon för måste ju vara något exceptionellt bra.

Tidigt tutar vi i våra barn att läsning är en basal förmåga som man måste ha för att komma någon vart i livet. Och det är så sant som det är sagt. Försök att som icke-funktionell läsare klara dig i dagens samhälle en vecka så upptäcker du snart hur mycket av informationen vi förväntas ta del av och ta till oss, som faktiskt presenteras i skrift.


Den som tidigare läst inlägg i bloggen vet säkert redan att jag är uppvuxen på landet. Otaliga är de dagar, i synnerhet under skolloven, som jag spenderat i sällskap av en god bok. Redan som väldigt liten (3½ år gammal) lärde jag mig läsa - och jag har inte slutat än.


Mitt intresse för det skrivna fick under barndomen uppmuntran av de synnerligt trevliga bibliotekarierna som en gång i veckan kom åkande i sin gula bokbuss. Snart upptäckte de att jag slukade vadhelst de tog med sig, så snart hade jag färdiga kassar att hämta i bokbussen. Än idag gillar jag att gå till biblioteket. Att ströva runt bland hyllorna leder varje gång till att jag kommer hem med sjufaldigt fler böcker än jag tänkt mig när jag gick dit.

Det är sannerligen en av de absolut bästa sakerna med Sverige; den generösa tillgången till välutrustade bibliotek med brett utbud, gratis utlåning och kunnig personal.

På tal om bibliotekarier läste jag idag om den stackars anställda vid biblioteket i Haninge kulturhus, som lyckades fastna med handen och armen i återlämningsmaskinen. Jag har nu försökt föreställa mig hur det skulle gå till i över en halvtimme, men jag har fortfarande ingen aning. Men, det är ju ett bevis till, för dem som anser böcker vara farliga... Det är nog bäst att sluta låna böcker på biblioteken också, så att de små bibliotekarierna slipper klämma sig i maskinerna.


Själv tror jag att det är precis tvärt om. Vi måste alla gå oftare till biblioteken, och låna massor av böcker, så att personalen får den träning de behöver för att på ett säkert sätt kunna använda alla sina moderna apparater. Lyd mitt råd: Gå in på närmaste bibliotek i morgon, och träna din egen bibliotekarie i säker maskinanvändning - du får själv en underbar upplevelse på köpet!