Lotta Gröning skriver en angelägen debattartikel om förtidspensionärer i dagens Aftonbladet. I artikeln utgår hon ifrån att den sjuka faktiskt talar sanning om sitt hälsotillstånd. Hon betonar vikten av att systemet att prova på att jobba och studera med bibehållen ersättning som förtidspensionär måste vara frivilligt, och att det förmodligen passar en del, men inte alla.
Dessa parametrar borde vara en självklarhet i varje seriös debatt, men faktum är att man på de flesta samhälleliga nivåer (för att inte tala om den fördömande allmänheten) utgår ifrån att vi förtidspensionärer är lata jävlar, som till varje pris vill utnyttja systemet så att vi slipper jobba. Att tolka alliansens politik på annat sätt är svårt, inte minst efter deras utspel att endast mycket få människor faktiskt har rätt att vara förtidspensionärer - och att man måste vara näst intill död för att komma på fråga.
För alla oss andra leder den inslagna politiken till en kraftigt försämrad livssituation. För, även om vi vet att vi är sjuka, alltför sjuka för att klara av hushållsarbetet - och än mindre ett arbete utanför hemmet, kan vi inte längre räkna med att bli trodda. Ingen handläggare/misstroendeläkare på försäkringskassan har tid eller möjlighet att utreda varje sökande på ett rättvist sätt - utifrån hur hela livssituationen ser ur - men alliansen har åsidosatt deras möjlighet att få hjälp i bedömningen genom att mer eller mindre preventivt underkänna alla eventuella intyg den behandlande läkaren kan skriva angående patienten. För övrigt den läkare som är bäst lämpad att bedöma arbetsförmågan, eftersom denne läkares kontakt med den sjuka i de allra flesta fall är mer intensiv och nära.
Att leva med oron att bli misstrodd vid nästa omprövande av rätten till sjukersättning sätter sig i både kropp och själ. Den befintliga sjukdomen blir i många fall värre, och den inre stressen byggs upp. Få är vi sjukersatta som bara kan "ta oss i kragen" och gå ut och jobba igen, bara för att regeringen har bestämt att sjuktalet i statistiken måste minska. Många är vi sjukersatta som i stället känner oss trampade på och in i själen misstrodda. Att bli betraktad som simulant, trots att man själv, och alla i ens omgivning vet hur sjuk man är är nedbrytande, och inhumant.
Därför blir jag så glad när en person i den offentliga debatten, Lotta Gröning, äntligen tror på oss sjuka. Tack, Lotta!
onsdag 15 oktober 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
4 kommentarer:
jag instämmer i allt till 10000% i det som du skriver samt det Lotta G tar upp i sin blogg om förtidspensionärerna, Jag är 52 år lever med ohygglig smärta och abnorm trötthet på grund av mina sjukdomar,har genom detta mycket svårt att koncentrera mig + att orka med något alls och kan bara göra något i korta stunder sen är det sängen som gäller har 100% sjukpension ( icke tidsbegränsad sedan 2001), jag blir aldrig så pass bra att jag kan jobba igen.
Även om jag korta tider kan må ganska bra , men inte tillräckligt bra för att orka med att jobba .
Jag förstår precis hur du känner det. Även jag har Sjögrens syndrom, och fibromyalgi. Orkeslösheten, värken och tröttheten som förlamar är tyvärr välbekanta också för mig.
Mina korta stunder av välmående gör att jag når upp till knappt 1/3 av min "friska" kapacitet - och det säger sig själv att så reducerad kraft inte räcker till mer än det allra mest basala.
Min sjukersättning är tidsbegränsad, och ska omprövas nästa år. Så, oron för att inte bli trodd har redan satt in - trots att jag har dubbla läkarintyg på att min sjukdom är permanent och att en återgång i arbete är högst osannolik, för att inte säga omöjlig.
Bra artikel av Lotta Gröning. Känns bra med en regering som bryr sig om dom förtidspensionärena. På frivillig basis är jag övertygad om att många vill pröva att jobba efter egen förmåga.
Så länge det är frivillig och för dom som känner att dom kan orka med en del, för dom är det jättebra och en möjlighet att spä på sin magar kassa samt få del i ett socialt samspel. Men för alla oss som inte har den mista lila ork över när vi klarat den vardagliga (under långa tider för mig kan det röra sig om upp mot 9-10 månader i sträck, då jag inte orkar något alls). Måste det finns möjligheten att slippa bli jagade med blåslampa och slippa bli kallade fuskare och parasiter slippa hätska och förnedrande uttalanden och insändare och bloggar, där vi utmålas som förhärdade grovt kriminella som inte vill försörja oss själva.
Vi måste få ha den rättigheten att inte bli i fråga satt när vi har genom gått många tester och prover på flera hålla och alla säger du är för sjuka för att orka med något som helst arbete mer i livet.
Många av oss har jobba i många år innan vi hade OTUREN ATT DRABBAS AV SVÅR SJUKDOM, vi måste få rättigheten att leva ett värdig och drägligt liv utan svält och förakt.
Det måste komma klara och tydliga regler från både regering och försäkringskassan för vad man får göra i sitt hem samt ute och på stan, så vi kan slippa höra skallet och drevet du fuskare för att du varit på stan några timmar och då besökt läkare fått behandling eller hämta ut din medicin. Eller få ratt du sitter på din balkong eller ute i trädgården en vacker dag , det skulle förhindra en hel del av denna hysteri som i dag är. Vi är inte fullt friska och arbetsföra för att vi sett på stan eller varit ute en stund, vi får betala dyrt för det när vi kommer hem när vi gått in MEN DÅ SYNS DET INTE HUR OERHÖRT FASANSFULLT ONT VI HAR OCH HUR VI LIDER- VI ÄR INTE FUSKARE FÖR ATT VI INTE LIGGER TILL SÄNGS DYGNET RUNT ;TÄNK PÅ ATT VI HAR LÄKARORDER ATT FÖRSÖKA RÖRA PÅ OSS DÅ VI ORKAR
Skicka en kommentar