Jag känner mig smickrad

Jag känner mig smickrad ända in i hårtopparna. Jag har nämligen fått ett helt blogginlägg ägnat mig av en liten gullig svennedemokrat, som tror att han har koll på livet. Och, han är så rar, så rar, den lille gossen utan vett och sans.

På vanligt partimanér argumenterar han inte emot, utan försöker släta över sin egen bristande kunskap genom att projicera den på honom/henne som törs säga emot honom - även om felet i grund och botten ligger hos honom själv.

Jag finner det samtidigt så lustigt, att "fienden" väljer att, inte en gång, utan två gånger samma dag länka till min blogg - en blogg han uppenbarligen får gallfeber av. Kan den lille hårlöse antidemokraten inte begripa att hans handlande är kontraproduktivt ända in i själen? För varje gång min blogg dyker upp på en sida i hans blogg finns "risken" att någon klickar sig vidare till min - och alltså möter ett motsatt ställningstagande till hans eget.

Men, som sagt, jag känner mig smickrad. För om han, den lille brunskjortan, känner ett så starkt behov av att skriva om mig, mina ord, och mina åsikter betyder det att jag står för exakt det jag vill: tolerans, rättvisa och jämlikhet, oavsett religion, etnicitet och sexuell bakgrund.

Dessutom måste jag, hur ogärna jag än vill, avundas honom hans clairvoyanta förmåga. För han måste ju vara clairvoyant, han som så klart känner till saker om mitt utseende och mina dagliga aktiviteter, trots att vi aldrig har blivit presenterade för varandra.

Om du vill läsa inläggen av honom som inte bara är dum, utan också har otur när han tänker kallar han sin bortslösade vrå i bloggosfären för reaktiona. Till hans blogg tänker minsann inte jag länka.