Det var bättre förr

Man kan bli känd, och så kan man bli (ö-)känd. Då listan över de människor som via klipp på youtube nått ut till miljontals datorskärmar runt om i världen, och nu alltså kan definieras som kändisar, presenteras berättas det om några, vars status som kändisar jag högst ifrågasätter.

Det jag undrar allra mest över är vilken intelligens som ryms i skallen på den människa som blivit "världskvasikändis" för att hon har spytt i direktsändning - och dessutom förefaller stolt över sin "bedrift". Jag förstår inte hur det kan vara något att yvas över - eller för den delen rendera kvasikändisskap.

Oavsett vad denna människa i framtiden kommer att göra, om hon så skulle kunna åstadkomma evig världsfred, kommer epitetet direktsändningsspyare alltid att förfölja henne, och kasta en skugga över eventuella övriga förtjänster hos henne. Främst undrar jag, i samband med denna händelse, varför hon inte gick ur kamerans upptagningsområde då hon kände att spyan var på väg.

Att en sådan brist på omdöme kommer att kunna visa sig ödesdiger för framtida karriärsplaner är något som kommer att bli uppenbart för alla dokusåpadeltagare med tiden.

Vilket seriöst företag vill anställa någon som inför hela landet kväll efter kväll t.ex. blivit aspackad och tyckt att det har varit helt normalt, koketterat med sin fullständiga brist på social kompetens/intelligens, eller som ständigt smitit från sina ansvarsområden och arbetsuppgifter? Det är inga egenskaper som står högst på önskelistan hos dem som önskar anställa en person, i synnerhet inte på en högre befattning. De flesta människor innehar egenskaperna i högre eller lägre grad, men skillnaden mellan dem som väljer att ställa upp i dokusåpor och dessutom understryker karaktärsdragen, och oss övriga, är att vi andra är medvetna om vilken belastning egenskaperna innebär och gör allt för att dels hålla de egenskaperna inom den privata sfären utom allmän exponering, och dels tona ner dem i mötet med potentiella arbetsgivare.

Kanske är det där skillnaden ligger. Gränsen mellan vad som är privat och vad som bör komma till allmänhetens kännedom kanske är på väg att suddas ut. Ett tydligt exempel på att utvecklingen är på väg åt det hållet är alla communities på nätet, där den unga generationen tycker att det är helt okej att publicera långt mer detaljerad information om sig själva än vad vi runt 40 gör. Ett annat, högljutt talande exempel, tycker jag det är att många ungas högsta framtidsdröm är att bli känd. Det spelar ingen roll för vad, egentligen, utan målet är att bli ett namn på omvärldens läppar.

Med risk för att låta gammal som gatan, minns jag för ungefär 20 år sedan, när jag snart skulle sluta gymnasiet, och vi var några stycken som satt och diskuterade framtiden. Inte en enda av oss sa att målet med den framtida karriären var att bli känd till varje pris. Någon ville bli fotograf, någon reseledare, en annan ville arbeta som psykolog, ytterligare en bli journalist. Själv var mitt mål att bli antingen lärare eller tolk - och jag blev lärare. Ett par av dem som var inblandade i diskussionen har de facto blivit "kändisar" - en som frilansande journalist och författare, en som fotomodell, och en annan som nyhetsuppläsare i SVT - men ingen hade det som mål.

Är törsten efter uppmärksamhet egentligen ett symptom på ett mer djupliggande samhällsproblem? Jag vet inte. Men vad jag vet är att jag inte är nöjd med den riktning samhället utvecklas i. Det var bättre förr, skull man alltså kunna säga. ;-) När kunskap värderades högre än yta, och där livets värde inte bestod i hur många människor som kunde ens namn.