Den där bukspottskörteln

Patrick Swayze är välsignad med en väldig tur. Trots sin cancer i bukspottskörteln och därmed följande cellgiftsbehandlingar lyckas han stå på benen och jobba. I alla fall så gott som nästan alltid.


Annat var det för min tidigare kollega och väninna, som alltför ung - bara 34 år gammal - hastigt avled i bukspottskörtelinflammation tidigare i år. Efter ett explosivt förlopp på bara en knapp månad från insjuknandet avled hon oväntat, drabbad av organkollaps. Ett efter ett slutade organen att fungera, levern, njurarna, gallblåsan, lungorna och till sist hjärtat.


Den sista gången jag pratade med henne, drygt ett dygn innan hon avled hördes det hur hon led. Otaliga komplicerade undersökningar hade genomförts, hon var svag efter lång tid på enbart dropp och hon hade ont. Hennes andhämtning var ansträngt flämtande, och varje andetag liksom bubblade - lungorna var vätskefyllda. Förmodligen kände hon redan då på sig att det inte skulle gå vägen för henne, trots läkarnas försäkranden om att det fanns mycket att göra, för hon konstaterade under samtalet att det inte kändes som att hon skulle återse sitt hem Hon fick rätt.


Dagen hon begravdes var en av de absolut tyngsta i mitt liv. Kapellet var vackert smyckat i vitt och blodrött, människorna hade försökt att klä sig ljust, och det spelades bara musik hennes sambo valt ut bland hennes favoritlåtar. Ändå vilade en stämning av ödesmättad undergång över begravningsgästerna, och jag har aldrig sett så många näsdukar förbrukas inom loppet av en knapp timme. Det kändes så fel. Hon, som alltid varit så full av liv och galna upptåg låg där framme i en kista. Det gick inte att ta in, lika lite som det faktum att hon faktiskt var död.


Än idag känns det ofattbart, och jag kommer ibland på mig med att när telefonen ringer tro att det är hon. Men, så minns jag. Det kan ju aldrig mer hända, för hon är ju död. Sorgen är tung att bära - vissa dagar, som idag, tyngre än andra. Den enda tanke som då skänker mig tröst är att hon slapp lida mer. Då jag återkallar hennes röst från den där sista gången vi pratade förstår jag att döden kom som en lindring för henne, att det var en välgärning att hon fick somna in så hastigt som hon gjorde, när hennes kropp inte längre orkade.


Du lever vidare i mitt minne, kära vän!