Akademien vill släcka läcka

Svenska Akademien har en läcka. Vilken dramatik. Eller inte. Först och främst tycker jag att akademien, om de vill ha kvar sitt goda renommé skulle hålla sig för goda för att basera teorin om en läcka på att oddsen på årets litteraturpristagare drastiskt sjönk hos Ladbrokes minuterna före namnet offentliggjordes. Det anstår inte en seriös organisation att hänvisa till en vadslagningsfirmas odds för att bevisa någonting.

Horace på jakt efter läckan.

Vill herr Engdahl även skylla det faktum att både innevarande års, och 2007 års Nobelpristagare i litteratur redan några månader före hans egna pristagartillkännagivanden faktiskt tilldelats Stig Dagermans-pris på en läcka? Eller, kan Dagerman-stiftelsen kanske höja rösten och anklaga Svenska Akademien för plagiat två år i rad? Det luktar konspirationsteori (eller kanske konstipationsteori, med tanke på hur bajsnödig Horace brukar låta när han pratar...) lång väg, tycker jag.

Stig Dagerman

Praktiskt sinnad som jag är har jag drabbats av en efterhängsen tanke på hur den proklamerade läckan ska tätas. Använder man silikongel, månntro? Eller, ett sånt där reparationskit för att laga cykeldäckspunkteringar? Kitt? Möjligen skulle pruttventilen Windi kunna användas i munnen, säkert fäst med gaffatejp kunna fungera även som pratventil - så mycket skitsnack som det florerar i vardagen.

Tystad skitsnackare.

Men något av det mest effektiva skulle nog en sko i munnen vara. Det har dessutom lite av maffiametoder över sig, utan att man för den sakens skull behöver skära tungan ur munnen på den glappkäftade - om det nu visar sig finnas någon som talat bredvid munnen vill säga.

Valfri, talträngd akademiledamot efter tätning.

Jag är glad att jag inte är akademiledamot, och tvingas låta Horace Engdahl och hans konspiratoriska sinne föra min talan. Det gör jag mycket hellre själv, även om resonemang och texter ibland läcker som såll.