Jag tror att denna önskan efter leksaker är ett symptom på att vi vuxna inte längre känner att vi har kontroll över vår livssituation, nu senast i form av en galopperande finanskris. En längtan tillbaks till barndomen skulle då inte förefalla som särskilt långsökt, tycker jag.
Som barn behöver man inte, och kan inte, ta ansvar för att den egna ekonomin ska gå ihop. Inte heller behöver man bry sig om huruvida man förlorar jobbet eller inte, om man ska bli tvungen att flytta för att inkomsterna minskar. Och ytterligare en massa saker, som ni kan tänka ut likväl som att jag skriver dem här.
Att leksaksföretagen då utnyttjar denna osäkerhet och börjar tillverka vuxendockor (nej, inga uppblåsbara...) är på något sätt logiskt - om än oerhört cyniskt. Man kan verkligen prata om att profitera på en annan människas rädsla och osäkerhet i det här fallet. Men, vad vet väl jag, en enkel sjukersatt från Sverige om sånt?
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar