Den svarta kultingen och jag

Idag kan man läsa att en massa djur slaktas i onödan. Observera att det inte är sagt av en militant vegan, som anser att köttförtärande är barbari, utan baseras på Livsmedelsverkets uppgifter. Och, visst är jag övertygad om att det finns ett svinsvinn i affärerna, och det kan man undra varför det ska vara så. Det överlämnar jag till experterna att reda ut.

Det första djur jag kan minnas att jag tyckte slaktades i onödan var min lilla svarta griskulting, som jag fick när jag var sex-sju år gammal. Jag bodde tillfälligt hemma hos en släkting på grund av mycket svår sjukdom i min egna familj, och släktingarna bodde på landet.


Min lilla kulting blev tam, nästan som en hundvalp, och följde efter mig vart jag än gick - något som inte togs emot alltför väl av dem jag bodde hos när den ville komma in i köket och sitta bredvid mig när jag åt.

Efter några månader var det dags att flytta tillbaka hem igen, och självklart saknade jag den lilla söta kultingen något oerhört. Jag bönade och bad att jag skulle få ta med den hem, men det var inte görligt eftersom vi inte hade någonstans där den kunde bo. Efter mycken gråt och tandagnisslan - och ett högtidligt löfte av släktingarna att de skulle sköta om den lilla grisen - hoppade jag in i bilen och åkte med hem.

Vid mitt nästa besök hos släktingarna - nu framåt vintern - tog mannen i familjen mig åt sidan, och stoppade tre hundralappar i handen på mig. Trehundra kronor var mycket pengar för ett barn i slutet av 70-talet, så jag blev alldeles mållös. Ändå var det bara början.

Vanlig budget för ett barn i slutet av 70-talet.

Efter fikat ville jag så klart gå ut till min lilla gris, för att ge den lite äpplen, och klia den i nacken. Det var bara det att min lilla kulting inte längre fanns - den hade gått till slakt, och pengarna jag fått var betalningen släktingarna fått för köttet på slakteriet.

Trots min uppväxt på landet, där jag från blöjåldern sett tuppar nackas, och huvudlösa springa runt i en bisarr dans, blev jag förkrossad. Den lilla svarta kultingen var ju min! Och ändå hade någon slaktat den. Hur kunde de? Det var det första djuret jag kan minnas att jag tyckte slaktades i onödan.