Flashbacks som smakar illa

Då man idag kan läsa om socialdemokraternas utspel om hårdare tag mot sjuka är det som att drabbas av flashbacks från när alliansens förslag om skärpningar presenterades.

Dessa flashbacks ger mig dessutom en väldigt dålig smak i munnen, eftersom oppositionen under de två år då alliansen suttit vid makten, så gott som dagligen kritiserat alliansens neddragningar i och urholkningar av socialförsäkringssystemen. Ändå går socialdemokraterna nu själva ut med en i allt väsentligt likadan linje. Skäms på er! Vart har alla tankar om solidaritet med de svaga, acceptansen och förståelsen för att livet inte innebär hälsa och välgång för alla människor tagit vägen?

Det låter som om überminister Reinfeldts falska babbel före valet 2006 om moderaterna som det nya arbetarpartiet kommer att återfinnas även inför nästa val, men i något omarbetad form; socialdemokraterna – de nya moderaterna!

Vad värre är är att jag misstänker att denna förändrade retorik, och högerinspirerade politiska inriktning, som det urholkade socialförsäkringssystemet innebär, riskerar att bli ett nederlag för, den i alla fall på pappret mer ekonomiskt jämställda, socialdemokratin och vänstern. Det som tills för bara några dagar sedan såg ut att, med största sannolikhet, bli ett regeringsskifte i nästa val vacklar nu i sina grundvalar. Oppositionens politik innebär genom detta utspel (i förening med t.ex. de om skärpt migrationspolitik och förändringar i a-kassan) inte längre ett alternativ till alliansens.

Skatt är en helig ko för socialdemokratin. Och det, relativt sett, höga skattetrycket kan bli svårt att motivera om medborgarna inte längre känner att skatten går till att finansiera resurser och insatser som hjälper den enskilde i utsatta situationer, t.ex. vid sjukdom eller arbetslöshet. Att betala den skattesats vi har i landet har hittills varit en försäkring för att vi, när vi blir sjuka ska ha vår försörjning tryggad under tillfrisknandet. Skattepengarna ska gå till att finansiera de insatser invånarna i landet behöver, när de behöver dem. Och, vem som helst i samhället kan drabbas av livslång sjukdom, utan möjlighet att bidra med ”några timmars arbete i veckan” redan imorgon.

Just att man drabbas av sjukdom förefaller vara något de flesta politiker har glömt. Ytterst få människor, om ens någon, väljer att bli sjuk. Att vara sjukskriven, eller förtidspensionerad idag innebär automatiskt att man, förutom sin sjukdom ständigt lider av till bristningsgränsen pressad ekonomi, och dessutom blir misstänkliggjord som varande simulant. Varken den pressade ekonomin eller samhällets attityd att förutsätta att sjuka egentligen är lata och bekväma friska, som helt enkelt inte orkar jobba, är faktorer som främjar tillfrisknande. Lika lite blir någon friskare av att veta att den egna sjukdomen, hur allvarlig den än är, beläggs med ett bästföredatum av samhället. ”Så här länge får du vara sjuk, men sedan ska du ta mig sjutton vara frisk, för det har vi i regeringen bestämt.” Hälsa fungerar inte på det viset.

Vad Sverige behöver är dels, likt det som hände i FRA-frågan, ett medborgerligt uppror emot denna politiska likriktning som i stort främst visar på ett förakt för (de svaga) invånarna i landet, och dels ett konkret alternativ till den politik som förs av alliansen och det största oppositionella partiet – en lysande chans för Lars Ohly att bättra på opinionssiffrorna genom att lansera ett hållbart alternativ som genomsyras av rättvisa, tolerans, solidaritet och medmänsklighet.