Osökt får detta mig att tänka på det hemska bandet Jerusalem, som förpestade den svenska ljudmiljön från mitten av sjuttiotalet och under stora delar av åttiotalet. Bandet försökte kombinera evangeliska texter med hårdrockssound, men lyckades inte något vidare - med någotdera. Endast ett fåtal kyrkor lät dem framträda, eftersom de ansågs näst intill hädiska i sin musikaliska framtoning.
Just kombinationen hårdrock, eller olika typer av metal och ett kristet budskap provocerar en stor mängd människor. Kanske för att väldigt många icke-rockare gör kopplingen metal/satanism p.g.a. metalmusikens många gånger provokativa texter och bildspråket på skivomslagen (som jag är övertygad om i de flesta fall inte alls handlar om satanism).
Emellertid är jag säker på att prällen har lyckats separera metalmusiken från svarta mässor och andra element inom satanism - för det är väl föga troligt att en präst spelar djävulens advokat, och alltså skulle försöka locka anhängare från "den andra sidan"...?
Den lustiga poängen i historien om Haka Kekäläinen är att metallyssnarna är minst lika skeptiska till och förbaskade på projektet som övriga församlingsbor. Så, vilka mässbesökare hoppas han ska komma till kyrkan? Det skulle jag bra gärna vilja veta.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar