Sex machine

En tragisk utveckling kanske man kan kalla resultatet i Aftonbladets undersökning igår angående huruvida man kunde tänka sig att ha sex med en robot. Närmare 40% svarade nämligen "ja".

En relationsexpert förmodade att utfallet var ett tecken i tiden, då fler och fler vill ha en kravlös relation. I bloggar som handlar om ämnet har jag sett dem som håller med, de som förfasas och de som lanserar nya teorier (bl.a. att svenska folket skulle driva med undersökningen, eftersom frågeställningen var så löjeväckande).

Ärligt talat struntar jag i vad andra tycker. För mig är en robotrelation, i vilken form relationen än är, helt utesluten. Visserligen är roboten kanske lättare att "fostra" till den partner jag önskar än det är att forma en man, både avseende hjälp och ömhetsbetygelser i vardagen, och i fråga om den lyhörde älskare som intuitivt kan tillfredsställa mina alla behov. Men, det kan inte hjälpas.

För att ha något som kan kallas relation krävs det inte bara en fysisk närvaro, utan även en mental. Min partner ska erbjuda mig intellektuella utmaningar, stimulera mitt tänkande - och lura in det på nya banor, bredda min intressesfär och bidra till att jag, och mitt intellekt, växer, utvecklas och frodas. Han ska vara någon att diskutera angelägenheter i det stora och lilla formatet med, någon som stödjer mig, då det känns som att hela världen är emot mig, och inte minst någon att skratta med.

Den dagen en robot kan erbjuda mig det har jag inte längre några betänkligheter...

Jag märker att mitt inlägg mer kom att handla om relationer än om sexuella förbindelser. Min inställning i den frågan är tämligen enkel: Var och en får göra det den finner vara rätt för att nå tillfredsställelse, med vem den behagar, så länge akten sker i konsensus mellan två vuxna människor (eller med en robot, om det är vad som får igång personens kättja).