Léon och Mathilda

Jean Reno är sjuk. Han vårdas på specialistavdelning på ett sjukhus på Martinique. Det har ännu inte avslöjats varför, men jag hoppas att det inte är något dödligt, i alla fall inte än på många år.

Jean Reno är Léon för mig, det har han varit ända sedan den första gången jag såg den underbara filmen med samma namn. Reno spelar Léon, den motvilligt ömsinte yrkesmördaren som bor ensam med sin krukväxt som enda sällskap. Och, som tar hand om grannflickan Mathilda som är 12 år, efter att hela hennes familj blivit mördad (inte av Léon utan av en bestucken polis). Han lär henne, inte helt frivilligt, hur man blir en fullfjädrad hitman så att hon en dag ska kunna hämnas på dem som avvrättade hennes familj.


Uttryckt så här låter filmen som en våldsförhärligande, totalt moraliskt förkastlig historia som hyllar allt det moderna samhällen förkastar och som borde förbjudas pga det dåliga inflytande den eventuellt skulle kunna ha på barn och ungdomar, men filmen är så mycket mer. I filmen skildras denna osannolika vänskap som djupnar filmen igenom i takt med att Mathilda får Léons kallhamrade hjärta att tina upp. Tidvis antyds att deras förhållande kan vara djupare än så, att det faktiskt är romantisk kärlek som håller på att växa fram, i alla fall från Mathildas sida - lite omvänd Lolita-varning. Hur som helst är tonen i filmen varm, hjärtlig och engagerande.

Om du inte redan är bekant med Léon och Mathilda rekommenderar jag dig varmt att se filmen!