torsdag 21 augusti 2008

Den svenska skolvärken

Jag håller i mångt och mycket med Metta Fjelkner i hennes kritik av dagens lärarutbildning, även om jag inte anser att testet kring förintelsen kan tjänstgöra som ett fullgott bevis för den bristfälliga undervisningen de blivande pedagogerna erbjuds.

På samma sätt som kunskap betraktas som fult, fel och pretentiöst i resten av samhället, fokuserar man numera endast mycket lite på gedigna ämnesinsikter då man utbildar våra lärosätens framtida anställda. För att kunna vinna auktoritet hos eleverna krävs en kunskapsnivå hos läraren som är betydligt högre än de mest elementära begreppen inom ämnet och de som läroplanen sätter upp som obligatoriska. Solid kunskap i det aktuella ämnet skapar trygghet och yrkessäkerhet och -stolthet. En trygg, säker och stolt lärare är mer kompetent och gör ett mer trovärdigt intryck på eleverna än en lärare med bristande ämneskunskap. Om "sann" kunskap inte anses viktig ens då lärarna utbildas, kan man heller inte kräva av dessa att de ska kunna förmedla budskapet om vikten av goda kunskaper till eleverna.

Ta förresten begreppet lärare. Nu kallar man inte längre barnens lärare för deras rätta titel, utan de är utbildare, förebilder, mentorer, handledare, kunskapsguider och en massa andra nonsenstitlar - vad som helst bara man kan undvika det fula ordet "lärare". Från att ha varit ett yrke med viss status betraktas de som nu väljer att utbilda sig till lärare närmast som självplågande kamikaze-piloter på väg mot säker undergång.

Den svenska skolan är i många avseenden ett sjunkande skepp. Internationella jämförelser visar att svenska barns kunskaper i naturorienterade ämnen blir sämre och sämre år för år - tyvärr är jag säker på att samma trend skulle bli synlig om ämneskunskaperna i humaniora regelbundet jämfördes på liknande sätt. Färre elever varje år är behöriga att söka in på en gymnasieutbildning - de saknar alltså godkänt betyg från nionde klass i svenska, matematik och engelska. Efter nio år i skolan. Det är tragiskt!

Disciplinen i skolan har förbytts till ett tillstånd av laglöshet, bl.a. närt av oförmågan hos de nyutbildade lärarna att ta "kommandot" över lektionssituationen.
Det är ingen stenhård, diktatorisk skola jag eftersöker, utan en klassrumssituation som främjar lärandet - där kunskap är attraktivt och eftersträvansvärt, där eleverna av intresse sitter still, pratar lågmält om den aktuella uppgiften i stället för att skrika okvädingsord tvärs över klassrummet, och visar hänsyn genom att lyssna när någon försöker förmedla något. Kort sagt en klassrumssituation som grundas på ömsesidig respekt såväl som respekt för sig själv och den egna förmågan att lära. (Men, det är klart, självrespekt verkar vara ute nuförtiden. Nu är det egotrippen som gäller, och för den krävs ingen respekt vare sig för någon annan eller sig själv...)

Prov är ett annat exempel. Prov anses vara ett förlegat arv från den kadaverdisciplinära skola som rådde fram till mitten av 70-talet, och ska således endast användas i undantagsfall. Däremot kan man, om det är helt nödvändigt, skriva ihop en liten "avstämning", en "diagnos", eller ett "test". Men, den får inte vara för svår, för då blir eleverna lessna och stressade... Ni ser. Samma sak har hänt här, som med begreppet lärare. Kalla kunskapsmätningsverktyget för vad som helst utom det förhatliga, förkastligt omoderna ordet "prov".

Från att ha varit en skola där alla elever skulle klara allt och göra allt, har vi kommit till en skola där ingen behöver klara så gott som någonting, och ingen egentligen behöver göra något alls. Det är ju fint ur ett jämlikhetsperspektiv - ingen behöver känna sig sämre än någon annan - men är det en fungerande väg mot bildning? Och hur är det ur ett rättviseperspektiv? Är det rättvist mot de ambitiösa elever som trots allt finns i varje klass, att undervisningen ska bestå i kunskapsförtunnad basinformation i alla ämnen? Att de elever som inte "orkar" plugga ska tillåtas sätta nivån för resten av klassen?

Politikerna börjar drabbas av panik - de ser de vikande resultaten och känner sig piskade att göra något för att komma till rätta med problemen.

Vad bestämmer de sig då för att lagstifta om? Bättre utbildning för lärarna? Mera fortbildning? Fler specialpedagoger? Ökad personaltäthet i skolorna? Nej, något mycket bättre! Betygsliknande omdömen ifrån första klass! Som om situationen i våra skolor i något enda avseende skulle förbättras för att lärarna två gånger om året måste skriva ner att eleverna tyvärr inte heller denna termin uppnått målen i ämnet? Nej, det är en felriktad insats i likhet med den som bygger på att ökad konkurrens inom skolväsendet (med friskolor och avknoppningar) skulle borga för bättre kvalité. Allt friskolorna leder till är att det finns ännu fler ställen där man inte lär sig det man ska.

Kanske är det en attitydförändring i samhället som behöver komma till stånd och samhället utgörs av oss. Kollektivt måste vi stå upp för att kunskap åter ska bli rumsren, att det inte längre ska betraktas som fult att faktiskt veta någonting. Kämpa för att skolsituationen för våra barn, som ju faktiskt är de som ska ta över landet inom en inte alltför avlägsen framtid, åter blir fungerande och internationellt konkurrenskraftig. Höja statusen på läraryrket - och stärka personalstyrkan i speciellt eftersatta, särskilt insatsbehövande skolor.

För en sak vi kan vara säkra på är att ingenting kommer att förbättras av sig självt. Lärarnas arbetssituation kommer inte att bli mer lätthanterlig - och följaktligen inte heller elevernas inlärningssituation - så länge utbildning anses pretentiöst, omodernt och förlegat.

2 kommentarer:

Katja sa...

Det här är nog det bästa inlägget om svenska skolans situation jag läst på länge. Har du något emot om jag citerar dig i min blogg? http://www.lyckokatten.se

Anna G Rahm sa...

Tack, Katja. Det var roligt att höra att du uppskattade inlägget, men tråkigt att det behövde skrivas. Visst får du citera mig, länka gärna till bloggen också. :-)

 

Anna G Rahms funderingar och spetsfundigheter © 2008. Design By: SkinCorner