Progressiva tyskar kontra restriktiva svenskar

Tyska läkare arbetar mycket mer progressivt än sina svenska kollegor, det finns det många människor som kan intyga.

Ett exempel kan man idag läsa om i Aftonbladet, där man berättar om en man som drabbats svårt av borrelia. Efter att, under år, skeppats runt i den svenska vården fick han till sist veta att han var färdigbehandlad, att man inte hade mer att erbjuda honom. Det antyddes även att han led av psykiska besvär. Då han uppsökte en tysk läkare ordinerades han en extrem antibiotikabehandling med mycket höga doser under en lång tid. Förbättringen lät inte vänta på sig, och trots att medicineringen blir kostsam för honom anser han det vara värt att fortsätta. Vem skulle inte göra det?

Då jag läser liknande historier, där människor som av svensk sjukvård betraktats som obotbara rest till Tyskland och fått hjälp mot sina besvär där, kan jag inte annat än undra varför man inte kan få tillgång till samma behandlingar här. Och, samtidigt undrar jag hur många, i Sverige obotliga, sjukdomar som egentligen skulle kunna behandlas annorlunda om regelverket kring läkemedelsförskrivning och behandlingsmetoder omarbetades.

Är det rent av så att man även mot andra, "osynliga" sjukdomar känner till att det finns behandlingmetoder som i vissa länder används med goda resultat, men som enligt Läkemedelsverket och Socialstyrelsen inte blir godkända här? Hur är det med whiplash-skador? Fibromyalgi? Elallergi? Oral galvanism?

Kan det vara så att alla vi drabbade av någon, enligt svensk sjukvård kronisk, men obotlig sjukdom, egentligen lider helt i onödan, bara för att regelverket inte låter oss få en vård som skulle kunna hjälpa? Vad är det för sjukvårdspolitik? Syftar man inte längre till att ge invånarna den bästa hjälp som finns tillgänglig?