Man kan inte dela allt med alla

Många unga har gjort avkall på en stor del av vad vi, något äldre (inte lastgamla, men i 40-årsåldern) kallar för privatliv.

Att offentligt avhandla senaste nytt om såväl ditten som datten i telefonsamtal i mobilen, att delta i nät-communities som Facebook och Lunarstorm där bilder publiceras till höger och vänster - bilder som inte alltid är lämpliga att överhuvudtaget visa för någon - har blivit norm för den unga generationen.

Att bli känd är en framtida yrkesdröm. Kanske genom att delta i en av alla dokusåpor med urblåsta deltagare som sprider sin dumhets credo till kreti och pleti. Kalla mig gärna ärkekonservativ, men jag kan inte se denna utveckling som något positivt.
Alla människor har behov av en egen, högst privat sfär som man inte delar med någon annan än möjligen den som står en allra närmast. Utan denna sfär, om hela ens person och ens inre spills ut till allmän beskådan, mister människan en del av sig själv - en del som inga lyckopiller i världen kan hjälpa till att återskapa.

Jag tror att det viktigaste man kan göra som förälder är att vara precis sådär tjatig och gnällig som man inte vill. Att man försöker visa barnen och ungdomarna att man kan dela mycket med många, men inte allt med alla.

Att jag valde att skriva lite hastiga tankar kring detta idag, beror på att jag läste om den unge kille, som i berusat tillstånd på väg hem efter en fest kört på en människa. Bara i den meningen finns det mycket som förälder att ha åsikter om, men jag är inte klar än... Den unge mannen fann det nämligen högst lämpligt att lägga ut foton från festen på ett nät-community. Vad han inte tänkte på var att farbror polisen kunde se dessa foton också. Hans vilja att dela allt med alla orsakade ett strängare straff för honom, eftersom polisen med hjälp av hans egna foton kunde återskapa hans kväll, och beräkna ungefär hur onykter han varit.
Jag tror att han med facit i hand önskar att han lyssnat på sin mamma, när hon bad honom att inte lägga ut bilder av sig själv på nätet...

Personligen har jag mycket svårt att tycka synd om honom för hans iver att dela allt med alla - eller varför inte kalla det för exhibitionism, det är ju det det är frågan om - utan fann en poetisk rättvisa i påföljden bilderna fick. Där ser man hur det kan gå när man vill dela allt med alla.