En bekännelse...

Det är nästan så jag skäms för att erkänna det, men nu ska det ske. Van Morrison är en ganska ny bekantskap för mig - ja, förutom de evinnerliga hitsen, som t.ex. "Brown Eyed Girl"! Faktum är att det var käre sambon som började tjata om att jag borde ta och lyssna på Van Morrison, eftersom jag var (och är) väldigt förtjust i Daniel Lemma.Mitt motstånd var djupt, inte för att sambon rekommenderade det (han har nämligen en tidvis lätt irriterande förmåga att veta vad jag tycker om för musik bättre än jag själv vet...), utan för att Van Morrison för mig var en trist gammal gubbe, som bara kunde göra tjatiga låtar som spelades sönder på radion. Men, öppensinnad som jag försöker vara beslutade jag mig för att ge Van Morrison en chans. Och, vet ni vad? Sambon hade rätt - som vanligt. Jag gillade det. Van Morrison är en ganska svängig typ, när allt kommer omkring. Eller, rättare sagt, hans låtar svänger. Själv lär han vara en ganska butter äldre man, med sin, rikligt tilltagna, beskärda del av choser och fixa idéer.Det var dagens bekännelse från Anna G Rahm, med hopp om att kunna behålla nyfikenheten och viljan att ompröva sina åsikter.